Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Vittnesmål från fosterhem efterlyses

Den statliga utredningen om vanvård och övergrepp på barn som varit placerade i fosterhem och på barnhem från 1920-talet och framåt efterlyser nu fler vittnesmål, så att alla som vill berätta om vad de utsatts för i sin barndom får chansen. Syftet är att öka förståelsen för hur det kunde ske och minska risken för att fler barn råkar illa ut.

Hittills har 370 personer intervjuats, och en av dem är Yvecka Jonsson i Lycksele som tvångsomhändertogs med sina fem syskon när hon var sju år, och placerades på barnhem i Vilhelmina. Hon bodde i sin barndom sammanlagt på tre barnhem och i två fosterfamiljer.

– Ja, det första barnhemmet vi var på var det mycket aga och bestraffningar hela tiden, från inlåsning till straffätning och avklädning av barn som inte gjorde som man sa. Otäcka grejor.

– Lillebror ville ju alltid smita in till mig och min syster, då band de fast honom i sängen med ett skynke över. Man har ju skräckupplevelser från det där.

Och människor utanför barnhemmet skrek ofta glåpord efter barnen när de passerade.

– Ja, de skrek horungar och tattarjävlar och allt möjligt, även från personalen.

370 personer har hittills vittnat om allt från hånfulla kommentarer till slavarbete, misshandel och grova sexuella övergrepp, från de vuxna som skulle ta hand om dem.

Hundra till står på kö för att bli intervjuade.

Troligen har många fler blivit utsatta. Många vill inte minnas och berätta, men för att alla ska få chansen går nu utredningen ut med en efterlysning.

Vid en liknande utredning i Norge har tusen personer berättat om vanvård och övergrepp.

– Redan nu är det här en stor socialpolitisk skandal, som pågått årtionde efter årtionde utan att någon ingripit, säger utredaren Göran Johansson.

– Antagligen därför att barnen varit tysta, inte vågat berätta, inte litat på vuxna. Och när de berättat har man inte trott på dem.

Alla berättelser ska bidra till förståelsen hur det kunde ske. Men frågan om varför - hur vuxna som åtar sig att ta hand om barn sedan vanvårdar och förgriper sig på dem, har Göran Johansson inget svar på ännu.

– Vi funderar mycket över det, och vi försöker sätta oss in i ondskans filosofi för att förstå eller förklara det som är oförklarligt.

I slutet av nästa år ska utredningen lämnas till regeringen med förslag på hur de som blivit utsatta ska kunna få upprättelse och vad som ska göras för att förhindra att det upprepas.

Yvecka Jonsson tycker att alla barn som omhändertas av samhället ska få en egen mentor eller stödperson som de får träffa utan att socialen eller familjehemmet är med.

– Så att barnet får tillit. Händer något kan barnet öppna sig och tala om, för det var det som brast hos oss, vi hade ingen att prata med.

Då, på 50- och 60-talet, var det ingen som lyssnade på Yvecka Jonsson och hennes syskon, som spreds över hela Sverige.

Att få berätta har haft stor betydelse, och hon hoppas att utredningen kommer att leda till att hon och alla andra vanvårdade barn till sist får upprättelse.

– Ja, för det första en både personlig och offentlig ursäkt och gärna ett skadestånd. Våra barnaår har ju gått till spillo. Vår barndom är totalförstörd.

Gunilla Österlund
gunilla.osterlund@sr.se

Mer om efterlysningen och utredningen: www.sou.gov.se/vanvard

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".