1 av 5
Francisco Franco och Juan Carlos till höger. Foto: Scanpix
2 av 5
Picassos berömda verk Guernica hänger i Madrid. Foto: Bernat Armangue/Scanpix
3 av 5
Rebeller i krig.
4 av 5
Staty i Madrid.
5 av 5
Francos änka vid hans grav.

30 år av spansk demokrati

När diktatorn Francisco Franco stilla avled på ett sjukhus den 20 november 1975 kunde en ny era påbörjas för Spanien. Två dygn efter diktatorns död kröntes den unge kungen Juan Carlos, och det blev han som gick i spetsen för den spanska demokratiseringen.

Diktatorn Francisco Franco styrde Spanien i 36 år. Under det blodiga och mycket brutala spanska inbördeskriget 1936–39 dödades fler än 350 000 människor i Spanien.

Rebellerna i inbördeskriget var högerkrafterna, Falangen (falangistpartiet), monarkister, stora delar av armén och kyrkan och stora godsägare. Dessa leddes av general Franco.

Regeringssidan fick sitt stöd främst från olika vänstergrupper och republikaner, men de radikaliserades snabbt och kom därför att splittras.

Kriget väckte stor uppmärksamhet i världen och många utländska medborgare reste frivilligt till Spanien för att hjälpa till att slåss för främst regeringssidan. I Europa hette det att Spanien skulle bli den europeiska fascismens grav och tiotusentals utlänningar anslöt sig, däribland cirka 500 svenskar.

Också rebellsidan fick omfattande stöd utifrån, men inte i samma utsträckning från frivilliga som regeringssidan. Trots att västmakterna enats om att inte blanda sig i kriget skickade Italien och Tyskland fullt utrustade förband med soldater, stridsvagnar och flygplan till hjälp för general Franco. Sovjet stödde vänstersidan.

En av de mest fruktade bilderna från inbördeskriget är från den lilla baskiska staden Guernica. Den 26 april 1937 attackerades staden av ett 40-tal tyska bombplan som våg efter våg attackerade staden. Över 1 000 människor dödades, de flesta civila. Händelsen inspirerade konstnären Pablo Picasso till verket Guernica, som på ett surrealistiskt sätt beskriver tragedin och den skräck och fasa som människorna måste ha känt när bombplanen på löpande band flög in över staden. 

Kriget var från början en kamp mellan demokrati och diktatur, men kom efterhand allt mer att handla om en kamp mellan höger- och vänsterextremism och kom efteråt att ses som förspelet till en kommande uppgörelse i Europa mellan socialism och fascism.

Nationalisterna vann kriget våren 1939 och Francisco Franco utnämndes till härskare.

”I dag, när röda armén har avväpnats och fängslats, har de nationalistiska styrkorna nått det slutliga målet. Kriget är över. Burgos, 1 april, 1939. Francisco Franco.”

I samband med krigsslutet tog sig hundratusentals flyktingar till främst Frankrike. Spanien var till stora delar ett land i ruiner. En kvarts miljon byggnader beräknades ha förstörts under sammandrabbningarna och infrastrukturen hade fått stora skador, framför allt järnvägarna. Varje spansk familj var på något sätt drabbad av våldsamheterna.

Efter segern kom Francoregimens uppgörelse med det förflutna. En fascistisk diktatur infördes som hämnades mot alla som stött republiken och opponerat sig mot monarkin. De som hade samarbetat med republiken och kommunister fängslades eller avrättades.

Språken katalanska, baskiska och galiciska förbjöds att användas officiellt, bara kastilianska tilläts. Oliktänkande kastades i fängelse, flera tusen lärare fängslades eller avrättades och kyrkan blev ansvarig för undervisningen.

1947 återupprättade Franco den monarki som hade avskaffats 1931, däremot hölls själva tronen vakant. Samtidigt passade Franco på att utnämna sig själv till regent på livstid.

Franco utsåg också kung Alfons XIII:s barnbarn Juan Carlos till landets näste kung och sin efterträdare, men han hade inga planer på att den unge Juan Carlos skulle krönas. Juan Carlos kom att stå vid Francos sida i samband med alla officiella ceremonier. Den allmänna uppfattningen var att Juan Carlos var mer eller mindre Francos nickedocka.

Något som skulle visa sig vara fel. Juan Carlos hade redan innan Francos död etablerat kontakter med förbjudna demokratiförespråkare, och han kom att spela en stor roll i demokratiseringen.

General Franco styrde Spanien med järnhand i nära fyra decennier. I guds namn och med stöd av hårdför polis, militär och falangister fick han sin vilja igenom.

Den framväxande oppositionen slogs brutalt och effektivt ned, och metoderna väckte avsky inte minst i Sverige. När Franco 1975 hade avrättat fem politiska fångar kallade Sveriges statsminister Olof Palme Francoregimen för ”dessa satans mördare”.

Franco satt kvar som Spaniens regent fram till sin död den 20 november 1975, två dygn senare kröntes den unge kungen Juan Carlos.

Tiden mellan Francos död och införandet av demokrati kallas för övergångsperioden. Diktaturens män var oroliga för att behöva förlora sin makt, medan oppositionella för första gången kunde känna hoppet spira.

Sommaren 1976 hölls parlamentsval och Adolfo Suárez utsågs till regeringschef. I november 1976 antog parlamentet en lag om politiska reformer, en lag som blev en slags grogrund till en ny författning där Francoregimens viktigaste institutioner avskaffades.

Den 6 december 1978 hölls folkomröstningen om den nya författningen.  Av de 17,8 miljoner spanjorer som röstade i folkomröstningen sade nästan 88 procent ja till författningen, bara knappt 8 procent röstade nej.

Formellt trädde den nya spanska författningen i kraft den 29 december 1978, och den innebär bland annat respekt för språkliga och kulturella olikheter i ett enat Spanien. Den innebär också att landet är indelat i 17 regioner som alla har sina direkt valda parlament.

Ännu finns det dem som hyllar Franco. Trots att det gått över 30 år sedan diktatorn dog var det inte länge sedan som den sista statyn av Franco togs ned i Madrid.

Johan-Mathias Sommarström
johan-mathias.sommarstrom@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista