Dagen före VM-mötet i New York 1959. Arkivfoto: Scanpix.

Många minnen av Ingemar Johansson

En av vår tids mest uppskattade svenska idrottsmän, tungviktsboxaren Ingemar Johansson, är död. När han sommaren 1959 blev världsmästare genom att knocka Floyd Patterson satt många svenskar spänt vid sina radioapparater.

– Det var en oerhört vacker natt uppe i Bureå i Västerbotten och jag satt uppe hela natten och väntade. Det var någon gång vid fyra-femtiden och det var en konstig radioutsändning som sprakade. Men i likhet med hela svenska folket tror jag att jag offrade sömnen den natten. Jag minns att det var så ljust och vackert där uppe och så kom denna ofattbara seger som man kommer att minnas i hela sitt liv, säger författaren PO Enquist.

Ingemar Johansson blev snabbt känd för just sin höger, den som han till slut knockade Floyd Patterson med i Yankee Stadium. Men själv hävdade han bestämt att vänstern var minst lika viktig.

– Det var mitt hårdaste slag alltså. Hade jag inte haft en så fin vänster hade jag aldrig kommit dit. Jag vill nog säga att mitt bästa slag var rak vänster.

En av dem som fick känna på både hans höger och vänsterslag var Kenneth Johansson, som tränade med Ingemar Johansson i Redbergslidshallen i Göteborg.

– Vi tränade ju tillsammans med proffsen och det var ju så mycket folk och tittade på detta varje kväll, tittade på när Ingemar tränade då och det var nästan lite fest varje kväll inför hans stora tävlingar, som när han tog tillbaka EM och när han mötte Machen på Ullevi. Då, ska du veta, var det en 400 personer nere i omklädningsrummet på RBK.

1958 mötte Ingemar Johansson Eddie Machen på Ullevi och besegrade honom inför 53 000 åskådare. Det ledde sedan till den legendariska matchen mot Floyd Pattersson i New York, som gjorde honom känd över hela världen. En radiorapport morgonen efter beskrev stämningen på andra sidan Atlanten.

– Glädjen över matchens utgång är stor här i Amerika. Ingemar hyllas i tidning efter tidning som den nya typen, grabben med lite andra intressen än bara handskarna. Trivsam, vänlig, lätt att ha att göra med och Ingemar spås en framtid som en av de stora tungviktsmästarna.

En av de verkligt stora blev han också. Som amatör vann han 60 av 71 matcher och när han blev proffs 1952 förlorade han enbart två matcher innan han till slut lade handskarna på hyllan 1963.

Men allting gick inte smärtfritt.

När Ingemar Johansson diskades för passivitet i OS-finalen i Helsingfors 1952 kändes det tungt att återvända till Sverige där tidningarna skanderade att han dragit skam över hemlandet. Då var föräldrarna hans enda tröst, sa han senare i en intervju.

– När jag kom hem så sa farsan det att du gjorde rätt min pojk, låt dem inte komma åt dig. Och det visste jag naturligtvis, att far och mor skulle supporta mig. Men det kändes skönt.

Ingemar Johansson fick sedan, 30 år senare, tillbaka sin OS-medalj eftersom det visade sig att diskningen varit emot reglerna.

Efter att ha slutat boxas för gott började Ingemar Johansson att driva ett motell i Florida. Han spelade också in flera filmer och sprang maratonlopp på 80-talet.

Under senare år blev han sedan sjuk i en Alzheimerliknande sjukdom och natten till lördagen somnade han in i sitt hem på Bedagården i Onsala, söder om Göteborg.

Författaren PO Enquist minns Ingemar Johansson framför allt för att han visade att det omöjliga faktiskt var möjligt.

– Det att Ingemar Johansson tog sig upp i en gren som vi inte riktigt kände till och som kändes så oåtkomlig och i New York och emot alla odds. Jag tror att det var det att allting är möjligt och det går, det gjorde ett outplånligt intryck på en hel generation och många generationer, säger författaren PO Enquist.

Lotten Collin
lotten.collin@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".