Rättsprocess drabbar apatiska barn

Asylsökande som får sin sak prövad i någon av de tre migrationsdomstolarna i Sverige, kommer sällan själva till tals. Detta slår hårt mot familjer där det finns apatiska barn, eftersom hela bilden ofta inte framkommer. Det menar Ewa Wilks, som sammanställt antalet apatiska barn i Sverige.

Av alla ärenden som var uppe i de tre migrationsdomstolarna förra året var det bara en tredjedel av fallen som avgjordes efter muntlig förhandling.

Det är allvarligt för de flyktingfamiljer där det finns apatiska barn, säger Ewa Wilks som har gjort en sammanställning av hur många apatiska barn det finns i Sverige. Hon har kontakt med 14 familjer med apatiska barn som väntar på utvisning.

– Det jag har fått fram i de familjer jag följt, är att inte föräldrarna har fått ge en rättvis bild av hela situationen för familjen. Ibland är det ju så att de går på läkarintyg då, och vad jag också har funnit är ju att läkarintygen för dessa barn är väldigt varierande och i många fall mycket dåliga därför att läkarna vet inte vad de ska skriva i läkarintyget. Ser då nämndemännen i domstolarna de här läkarintygen, eller man går på dem, så kanske man inte förstår hela situationen, säger Ewa Wilks.

I migrationsdomstolen i Stockholm avgörs ungefär vart femte asylärende efter en muntlig förhandling. I Göteborg och Malmö är det ungefär hälften. Vanligast är att rätten fattar beslut på de handlingar och intyg som finns.

Men inte minst när det gäller ärenden där det finns apatiska barn med i bilden, borde sakkunniga kallas in oftare. Det anser advokat Hans Bredberg som säger att han ofta får avslag när han begär muntlig förhandling.

– Expertvittnen som man har i till exempel brottmål, där är det rättsläkare, det är tekniska experter på olika saker. De hörs ju alltid i domstolen regelmässigt men i migrationsdomstolen förekommer inget sådant, säger advokat Hans Bredberg.

Migrationsdomstolarna efterträdde utlänningsnämnden 2006 och syftet var bland annat att öka muntligheten, något som Richard Ljungqvist, chefsrådman på länsrätten i Stockholm, ändå tycker att man lever upp till.

– Jag tror vi har funnit en rätt rimlig balans. Själv uppskattar jag mycket att ha muntliga förhandlingar. Men en annan sak är att vi måste göra avvägningar. Vi kan inte bara ha förhandlingar för sakens skull, säger chefsrådman Richard Ljungqvist.

Katarina Helmerson
katarina.helmerson@sr.se