OS och tårar

Ni har säkert sett dem flera gånger under OS-tävlingarna  - tårarna i ögonen på de som vunnit och de som "misslyckats". Här i Kanada visas nu gång på gång den oerhört ledsna Mellisa Hollingsworth, hemmaåkaren som "bara" kom femma i skeleton (kälkåkningen ni vet), trots att hon hade segerchans. Tårarna bara rinner medan hon inför kameran ska förklara vad hon känner och varför det gick som det gick. Det finns väl inga som så öppet och närgånget "måste" skylta med sina känslor som idrottare - tänk även på Helena Jonsson.

Samtidigt en jublande glad, och tårögd, Amy Williams, som vann skeleton-tävlingen, och tog Storbritanniens första individuella vinter-OS-guld sedan 1980. Två olika bilder...

Och en helt annan sorgsen bild här i Vancouver när den årliga marschen för försvunna kvinnor igår genomfördes. Det är 19e året marschen genomförs, och hundratals genomförde manifestationen till minne för de 100-tals kvinnor, många av dem från ursprungsbefolkningarna, som försvunnit under de senaste decennierna. Många har återfunnits mördade, andra är spårlöst  försvunna. Flera av de kom från det ökända Downtown Eastside här i Vancouver - se tidigare blogginlägg och reportage från området. Viss uppmärksamhet fick marschen men hamnade föga förvånande i skuggan av OS och, just det, Tiger Woods.

Anders Ask, anders.ask@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".