Byar rivs när den nya staden byggs. Mellan byggkranarna skymtas resterna av fruktträdgårdar. Foto: Scanpix.
"porten till sydostasien"

Nya städer byggs när västra Kina växer

Västra Kina har länge setts mest som en källa av billig arbetskraft åt industrierna i östra Kina. Men det håller på att förändras nu när västra Kina drar till sig allt mer investeringar och arbetstillfällen.

Kunming är en av de städer i Västkina som hoppas på en helt ny roll och marknadsför sig numera som porten till Sydostasien.

I det nya Kunming ingår bygget av en helt ny stad. Studenterna rullar in med sina väskor efter nyårslovet, men den nya universitetsstaden söder om Kunming är så stor att den fortfarande verkar tom på människor.

Det är inte bara provinshuvudstaden Kunmings alla universitet som är på väg att flytta hit till den nya staden Chenggong. Den lokala stadsregeringen har också byggt sig en helt ny prunkande stadsdel. Den står också fortfarande tom, bara några sömniga vakter syns till bakom blankgröna ricinbuskar och blommande azaleor.

Namnet Chenggong låter nästan likadant som "framgång" på kinesiska, och bland de tilltänkta invånarna i den nya staden finns en märkbar optimism.

– Det är bra miljö, grönt, bra för vanligt folk att bo, och så många vägar, säger Kou om den nya staden som håller på att byggas söder om provinshuvudstaden Kunming i Yunnan.

Kou har en luftig grön scarf om halsen. Hon jobbar som tjänsteman för den lokala regeringen i gamla Chenggong och köpte lägenhet i ett av bostadsområdena här för drygt ett år sedan.

Då betalade hon två tusen yuan per kvadratmeter, i dag skulle priset bli det dubbla, trots att inflyttningen inte börjat.

– Värdet har redan fördubblats, fnissar hon glatt.

Nu har hon tagit hit en väninna och arbetskamrat som också vill köpa lägenhet. Vägarna är breda och tomma, men det ska snart ändra sig.

Just nu har Kina bara fem städer med tunnelbana, men Kunming är en av trettio städer som håller på att skaffa en, och Chenggongborna får en egen pendeltågsbana.

Om ett par år ska Kunmings nya internationella flygplats öppna i närheten, och inte långt härifrån finns ett gigantiskt nytt grossistcentrum som riktar in sig på handel med Sydostasien.

Den nya staden är fortfarande till stor del en dröm på ritbordet, och de tomma bostadskvarteren leder tanken till fastighetsbubblorna som det ständigt pratas om.

Att sälja av mark till fastighetsbolag är kinesiska lokalregeringars främsta sätt att tjäna pengar. Men att Chenggong skulle vara ett uttryck för spekulation slår Kou ifrån sig. Enligt henne finns här ett reellt behov av lägenheter.

– Titta själv på våra gamla trånga tjänstebostäder, det här är verkligen en förbättring, säger hon medan vi står i skuggan av de nya höghusen.

Efter en stund i Chenggong slår jag fast att förutom universitetssstudenterna så måste de flesta invånarna än så länge vara trädgårdsarbetare.

De står med halmhattar till skydd mot solen och vattnar och underhåller de buskiga planteringarna som väller ut mellan de nya byggnaderna.

En av trådgårdsarbetarna kommer fram till mig där jag står på Ligonguniversitets gård.

– Bönderna sliter ont, det är bättre att vara regeringsanställd, säger Yang.

Han kommer från byn Wujiaying som väntar på ett rivas för att göra plats för det nya Chenggong. Mellan bostadskomplexen som fortfarande är insvepta i gröna byggnadsnät ligger resterna av de fruktträdgårdar som de gamla invånarna levde av.

Yangs by odlade druvor, och han säger att han hellre skulle vilja ha den gamla tiden tillbaka. För honom och andra bybor är ersättningslägenheterna de erbjuds när byn rivs en försämring. Ytan blir mindre, och friheten blir mindre i höghus än längs bygatan där man kan öppna små butiker och varje familj kan rå sig själv.

Både Yang och hans fru är trädgårdsarbetare, deras sammanlagda månadsinkomst räcker inte ens till att köpa en kvadratmeter av Kous lägenhet och ersättningen de fått för sin mark tar snabbt slut.

– Den nya staden är så vackert planerad, men det myndigheterna gör mot bönderna är grymt, säger han.

Byns protester har inte gett något resultat.

– Vi har skickat folk till Peking för att överklaga, men det har inte hjälpt. Den här regeringen är för korrupt, säger Yang bittert och ser ut över universitetets trädgårdsdamm som överskuggas av pilträd.

När jordbruksmarken försvinner blir framtiden för byborna mera osäker och de blir helt beroende av att ge sig ut och leta arbete. Från tjänstemannen Kous perspektiv ser det helt annorlunda ut, hon pratar om framsteg och utveckling.

– De som var bönder från början blir stadsbor nu, arbetstillfällena kommer också så småningom. Den här staden blir säkert bra, säger Kou.

När staden blir färdig planerar hon att flytta in med sin man, son och svärföräldrar i den nya lägenheten som väntar. Familjen får dubbelt så stor boendeyta och sonen får nära till universitetsstaden.

– Vi får se, han kanske stannar här i Yunnan för han gillar klimatet, säger Kou.

Chenggong lovar ett modernt och bekvämt liv, och det är möjligt att projektet blir så framgångsrikt som namnet verkar lova, men det är inte en stad för alla. Yang som vattnar planteringarna oroar sig för dagen när han inte längre kommer att hitta arbete.

– Efter 40 eller 45 kan man bara rota i soporna, säger den före detta bonden pessimistiskt.

Jag frågar vad han har för förhoppningar för sin son, och han svarar att han inte har några planer för honom, eftersom han han inte ens kan ta hand om sig själv.

Hanna Sahlberg, Chenggong, Yunnan
hanna.sahlberg@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".