Barn kan må sämre av program för psykisk ohälsa

De program som används för barn med psykiska problem saknar vetenskapligt stöd och mycket mer forskning behövs för att förebygga och behandla barn med problem. Det fastslår Statens beredning för medicinsk utvärdering.

SBU har gått igenom det vetenskapliga underlaget för olika interventionsprogram och drar slutsatsen att stora resurser läggs på insatser som man inte vet effekten av.

Björn Kadesjö ingår i SBU:s expertgrupp.

– Vi visar på att det finns ett hundratal program som används på olika håll i landet i olika verksamheter men det är ett fåtal av dem som verkligen har evidens för att på sikt förebygga psykisk ohälsa.

SBU har granskat de program för att förebygga psykisk ohälsa hos barn och unga som används i Sverige och funnit att en majoritet saknar tillräcklig vetenskaplig utvärdering.

Det handlar dels om metoder för att förhindra ångest, depression och självskador, dels om sätt att förhindra utagerande beteende. Några av metoderna har ett visst men svagt vetenskapligt stöd men majoriteten uppfyller inte SBU:s krav på vetenskaplighet.

På Sveriges Kommuner och Landsting säger psykatriexperten Ing-Marie Wieselgren att man måste använda sig av den erfarenhet man har i brist på bra bevisade studier.

– När det gäller barn som mår riktigt dåligt måste man göra någonting inte bara lämna det. Då tror jag att personal i olika verksamheter gör det som man har erfarenhet av och som fungerat praktiskt.

– Men det är klart att om det fanns ett bra underlag som man visste var vetenskapligt prövat så skulle man välja den metoden. Men det gör ju inte det.

Varför finns inte det? Man har ju under många årtionden vetat att den psykiska ohälsan bland barn och unga ökar.

– När man ser en sådan här sammanställning så är det det första man tänker. Varför har igen tagit ansvar för att göra det här? Det är just det att det inte finns någon som har ansvaret för helheten.

–  I och med att det här handlar om skola, socialtjänst och hälso- och sjukvård så är det flera olika aktörer och det finns inte en självklar ansvarig för att se till att det finns bra metoder.

Men det finns också metoder där barn kan fara illa av insatsen, säger Björn Kadesjö.

– Vi lyfter fram att det finns exempel på det och att det blir tydligt i program som bygger på att man sammanför barn och ungdomar med utagerande problem som gemensamt bekymmer i grupp som kan ha en negativ effekt och kan förstärka deras utagerande beteende.