Libyen bara en demokrati på ytan

I Muammar Khadaffis Libyen är politiska partier totalförbjudna. Det finns inget parlament och inga fackföreningar. Officiellt har Khadaffi heller ingen ledarroll, för det finns ingen president och ingen premiärminister. På pappret är det folket som styr landet genom direkt demokrati.


Två gånger om året anordnas folkkongresser där befolkningen ska diskutera alla beslut. Men libyerna är väl medvetna om att kongresserna bara är ett spel för gallerierna.

Centrala Tripoli är igenbommat. De i vanliga fall så livliga affärsgatorna ligger öde, butiksägarna har dragit ned de gröna jalusierna.

I tio dagar har folkkongressen pågått och så länge den håller på måste affärerna hålla stängt.

Den som ertappas med att ändå släppa in kunder får betala höga böter. Under folkkongressen väntas libyerna följa debatten, antingen på plats eller via den statliga teven.

Som teater
Libyen är uppdelat i 31 shabiyor, kommuner. Varje shabiya har två folkkongresser, en för männen och en för kvinnorna.

Vid männens möte i Tripoli diskuterar talarna idag valutan, hur den libyska dinaren hela tiden sjunker i värde gentemot dollarn.

Talen avlöser varandra, publiken gäspar och viskar sinsemellan. Innan det är dags att ta paus, hyllar en äldre man Mummar Khaddafi och åhörarna applåderar.

Det som sägs här och de beslut som tas betyder ingenting, säger Abdullah, en libyer som tagit risken att berätta hur det egentligen är.

– Det går inte att klaga. Om du säger att det inte finns tillräckligt med kött i butikerna, då håller de upp kött framför dig och säger: Titta här, visst finns det kött! Det är som en teater, säger Abdullah.

Bara en som bestämmer
I verkligheten finns det bara en person som bestämmer här och libyerna vet det, ingen jag pratar med följer debatten, så som de styrande vill.

De flesta libyer ser istället de tio dagarna som folkkongressen pågår som en oberäknelig semester, som dyker upp två gånger om året.

Abdullah säger att han under sitt 33-åriga liv aldrig har varit på en enda folkkongress.

– Vem tror de att de lurar, jag är ju inte ett litet barn, säger han.

Caroline Salzinger, Tripoli Libyen
caroline.salzinger@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".