Var fjärde person utsattes för brott 2009

Var fjärde person uppger att de utsattes för ett brott under 2009. Hot och trakasserier var vanligast, visar en rapport från Brottsförebyggande rådet (Brå).

Rapporten visar också att det är fler som anger att de utsatts för brott än antalet fall som polisanmäls. Jämfört med tidigare år är dock siffrorna stabila.

Enligt Brå-rapporten utsätts 1,3 procent av befolkningen för 54 procent av alla brott som begås mot enskilda personer.

Kriminologen och polisprofessorn Leif GW Persson arbetade med att göra offerundersökningar åt Statistiska centralbyrån redan på 1970-talet. Jämfört med den tiden ser han Brås och andra senare undersökningar som tecken på att brottsligheten ökar "sakta men stadigt".

– Och våldsbrott tycks i det här långa perspektivet växa snabbare än stölder och skadegörelse, säger han.

Persson radar upp en rad förklaringar, såväl ekonomiska som sociala. Exempelvis hade dagens krogkultur, som genererar många våldsbrott, exempelvis ingen motsvarighet för nästan 40 år sedan.

– Vi har också mängder med unga ute på stan vid olika tider på dygnet, och de är både offerbenägna och brottsbenägna.

Leif GW Persson är inte förvånad över Brå-siffrorna och heller inte över uppgiften om att en liten grupp utsätts för oproportionerligt många brott.

TT: Om man ska generalisera: hur ser då exempelvis ett typiskt misshandelsoffer ut?

– En ung man i storstadsregion som springer på krogen flera gånger i veckan. Om inte han får på käften måste det vara något fel på honom, säger Leif GW Persson.

Jämfört med när Brå inledde sina offerundersökningar 2005 är det i dag en något mindre andel svarande som uppger att de utsatts för brott. Justitieminister Beatrice Ask (M) pekar dock på att det är stor skillnad på vad människor anger att de utsatts för och vad de polisanmäler.

– Men det är naturligtvis positivt om något fler känner sig något tryggare. Det är lite färre som uppger att de blivit utsatta för brott. Och då går ju utvecklingen - så att säga - åt rätt håll, även om man alltid kan önska sig mer, säger hon.

Samtidigt menar justitieministern att det är viktigt att oförtrutet arbeta för att minska brottsligheten.

– Man behöver bara ha träffat en människa som blivit utsatt för ett brott och få insikt om hur det kan knäcka tillvaron för att få insikt om att man måste pressa hela tiden. Och det är klart att det alltid måste vara så att man strävar efter en nolltolerans mot brott och kriminalitet, säger Beatrice Ask.

Bortsett från arbete mot droger menar Beatrice Ask att det enskilt viktigaste som politiker och andra kan göra för att minska brottslighet handlar om att "fokusera och förebygga och ingripa mot ungdomars kriminalitet".

– Om vi kan minska rekryteringen till grov kriminalitet och dessutom av brott som sker i nöjeslivet, så får vi ner siffrorna. Och då handlar väldigt mycket om att fokusera på unga; unga som far illa eller som är i miljöer där ungdomar kan fara illa.

– Så att jobba med tidiga och tydliga insatser är oerhört väsentligt. Det var ju också därför vi tog beslut om att kunna drogtesta tidigare och att polisen ska kunna utreda brott även om de misstänkta är väldigt unga.

Kriminologen Jerzy Sarnecki säger att han egentligen är förvånad över att inte fler anger att de utsatts för brott. Han pekar på att många kanske inte tänker på att sådant som spam med e-post ofta är bedrägeriförsök. Småstölder i omklädningsrum, hot på krogen och mindre allvarlig brottslighet i skolor glöms också ofta bort.

– Men börjar man tänka på det sättet är egentligen vår utsatthet för brott oändlig. En fjärdedel anger att de utsatts för brott, men i själva verket kan nästan alla ansluta sig till den skaran.

Sarnecki menar att de som svarar att de utsatts för brott ofta tänker på lite allvarligare händelser än dem han nämnt.

Ändå missar brottsofferundersökningar ofta de mest brottsutsatta personerna, exempelvis svårt psykiskt sjuka och hemlösa.

– Det är ett problem med den typen av studier, men det är man medveten om. Och det är inte mycket man kan göra åt det när man går ut med breda enkäter eller telefonintervjuer. Då når man inte dem som är för sjuka eller som saknar fasta adresser och som inte svarar när myndigheterna ringer. Vill man studera utsattheten hos dem får man göra speciella studier.

TT