En historisk vecka i Tripoli

11 min

I tisdags stormade rebellerna Bab Al Aziziya, Kadaffis fäste i Tripoli, och redan i torsdags hade rebellerna kontroll över hela huvudstaden, efter att området Abu Selim där man flaggat med Kadaffis gröna flagga också erövrades av rebellerna. Men utmaningarna är monumentala.

Tripoli, en stad på 1,5 miljoner människor, är till stor del utan vatten och el sedan fyra dagar. Brist på mat och medicin hotar, köerna ringlar utanför bensinstationerna. Att säkra infrastruktur, el, mat och vatten blir nu rebellernas och det nationella övergångsrådets främsta uppgift. De senaste dagarna har också blottat krigets fasor när döda människor lämnats att ruttna i solgasset.

Ekots mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén rapporterar:

Kvinnor i munskydd och ljusblå uniformer sopar och städar överdrivet nitiskt utanför sjukhusentrén, det luktar skarpt av rengöringsmedel, det finns inget vatten och använder fönsterputsspray för att rengöra. Det är nästan knäpp tyst trots att här finns ett stort antal människor.

På gräsplätten nedanför entrén, delar män ut plasthandskar och munskydd, men det är som om alla vänder sig bort från sjukhusentrén och det är först när jag kommer närmare som jag förstår varför: där på sjukhusbritsar som står som utslängda, ligger sex döda kroppar - alla afrikanska män, sannolikt Kadaffis före detta legosoldater från Mali, Tchad eller Nigeria. Stanken är bedövande, ett moln av flugor surrar över kropparna, en av dem blodig och uppsvälld med sönderskjutet huvud, täckt av ett vitt puder av desinficeringstalk.

En pressfotograf i skottsäker väst är den ende som går nära och tar bilder, alla andra vänder sig bort, som om de skämdes inför de döda och den ovärdiga, fasansfulla synen av lik som inte ens är övertäckta.

En av sjukhusets läkare, Dr Tareq Shaaban, kommer hit för första gången på fyra dagar, han biter ihop och det enda han får ur sig är: jag ber till gud, det finns bara ett ord för detta: katastrof.

Skammen gör också att de frivilliga som hjälper till att forsla liken till bårhuset inte vill tro att det var rebeller som sköt ihjäl och sen dumpade de döda, uppemot 80 kroppar, utanför sjukhuset att ruttna i solen under de dagar då sjukhuset var övergivet, läkare och personal hade flytt undan de hårda striderna. Nej, säger Ali som bor granne med Abou Selim sjukhuset, det är inte rebeller som gjort detta, det var libyska regeringssoldater som hamnade i eldstrid med legosoldater, båda trodde att de andra var rebeller.

Aly's försök att rentvå rebellerna är ett önsketänkande som handlar om tilltron till det nya Libyen, nu när också rebellerna kritiserats av Amnesty International och anklagats för att ha avrättat krigsfångar. Aly berättar att han kom hit för att hjälpa till så fort striderna upphört. Likstanken trängde in i sovrummen i hans hus bredvid sjukhuset

Nu är det som om Aly ville tvätta bort skammen inför de döda för att kunna delta i det firande som pågår i resten av Tripoli efter rebellernas seger.

Två unga flickor jubeljoddlar, så som man gör på arabiska bröllop, och män kvinnor och barn har svårt att sätta ord på sin glädje nu när diktatorn fallit.

Tack Obama, tack Sarkozy ropar Ishraq som står bredvid sin mormor och gör segertecken här på Martyrplatsen, före detta gröna torget i Tripoli.

Och även i den besegrade stadsdelen Abou Selim jublar befolkningen. De som för bara ett par dagar sen flaggade med Kadaffis gröna flagga på hustaken.

Ashraf, 30-årig kypare, säger att han är lycklig, han kallar sig freedom fighter, men skrapar man på ytan visar det sig att han till för bara en vecka sen stod på Kadaffis sida, han var en av dem som körde omkring på gatorna med gröna flaggor och hyllade ledaren. Vi var tvungna säger han först, vi hotades av Kadaffis män, om vi gjorde motstånd skulle de straffa våra föräldrar, gripa släktingar. De kom hit och delade ut vapen till alla unga män för att försvara fosterlandet mot utländsk ockupation och mot de drogade kriminella rebellerna som ville förstöra landet.

Men vi använde inte våra vapen, säger han, och när vi mötte rebellerna förstod vi att de älskar Libyen mer än Kadaffi som bara älskar sig själv.

Ashraf blir allvarlig mitt i glädjen och säger sen att han inser att han levt på en livslögn, att han låtit sig hjärntvättas i hela sitt liv, att han trott på Kadaffis propaganda. Det fanns inga andra medier i vårt hem än de statskontrollerade. Vad var det som fick dig att byta ståndpunkt, undrar jag och han svarar: Jalloud.

Jalloud, Abdelsalim Jalloud, Kadaffis tidigare medarbetare och före detta premiärminister, säger Ashraf, när han för sju dagar sen uppmanade Tripolis unga att resa sig mot tyrannen Kadaffi då började vi här i Abou Selim att tvivla, säger Ahsraf. Vi respekterade Jalloud och när vi hörde honom säga att Tripolis folk höll på att besegra skräcken, insåg vi hur rädda vi varit. Men nu är jag lycklig, säger han, men jag inser att jag levt hela mitt liv på en lögn, en myt.

Och förvandlingen från Kadaffisupporter till rebell gick snabbt för de unga männen i kvarteret, det är omöjligt att säga hur mycket det handlar om verklig övertygelse och hur mycket det handlar om överlevnad i det nya rebellstyrda Tripoli, men Ahsraf och hans vänner poserar lättade och lyckliga framför min kamera och gör segertecken med rebelflaggan medan den nya rebell-nationalsången dånar ur en högtalare.

Det är svårt att finna någon i dagens Tripoli som öppet hyllar Kadaffi, jag möter absolut inga män som vågar göra det, men i ett äldre kvarter alldeles intill Martyrplatsen, det före detta gröna torget, träffar jag Mabrouka som drar in mig i sitt hem. Det är ett gammalt stenhus i orientalisk stil, fattigt men vackert med valv, vitkalkade väggar, vackra patinerade stenplattor på golvet. Mabrouka och hennes syster börjar gråta när de talar om den ömsinte Kadaffi som de säger sig älska.

Nu har vi inget vatten, ingen el, ingen mat, säger Mabrouka och leder mig bort till kylskåpet som står utomhus på en mycket liten öppen gård mitt i huset. Se här, säger hon, titta vad jag har i kylskåpet.

Där ligger ett par skrumpna gurkor, en tomat som ser ut som om den skulle spricka om man petade på den, en burk mjukost, ett par morötter och en flaska läsk. Vad ska vi äta? Frågar hon mig.

I badrummet som består av ett hål i golvet och en dusch, står en stor aluminumbalja med vatten. Det har inte kommit något ur kranarna på fyra dagar, de har hämtat vatten i moskén och ransonerar hårt.

Mabrouka säger: när rebellerna kom klagade vi över att alla affärer är stängda, att priserna gått upp, att barnen är livrädda när de hör skottlossning, att vi inte har pengar, inget vatten, ingen el. De sa att det var Kadaffis fel. Men om de nu kommer hit för att befria oss så får de väl se till att vi har vatten och el.

Rebellerna har vunnit den militära segern över Kadaffis styrkor. Och det har inte utbrutit kaos i Tripoli trots att en stat fallit ihop. Men en betydligt större utmaning för både rebellerna och det nationella övergångsrådet just nu är att se till att huvudstaden får vatten, el, bränsle, mediciner och mat.

”Hjälp oss, hjälp oss”, säger Kadaffisupporten Mabrouka som sörjer ledarens fall. Jag rör mig genom valven i stenhuset, mot ytterdörren, Mabrouka sträcker ut sina händer och väntar sig pengar, hennes syster blir generad och förklarar: Libyen är ett rikt land, vi har olja, hela befolkningen borde leva i slott, säger hon, istället lever vi utan vatten och mat i skräck för rebeller och skottlossning. Och innan jag går, utan att ha gett dem några pengar, tillägger systern: ja, vi borde ju förstås ha fått leva i slott också medan Kadaffi var vid makten.