1 av 2
Foto: Yvonne Åsell/Scanpix
2 av 2
Karin Dirke, idéhistoriker vid Stockholms Universitet. Foto: Annika Digréus/Sveriges Radio.

Ekospecial: När gråben blev fredlös

Nationella jaktlagar finns sedan 1647
9:38 min

Förhållandet till vargen är i Sverige laddat med starka känslor. Men hur har synen på vargen ändrats genom tiderna? Vi följer vargspåren bakåt i seklerna med hjälp av Karin Dirke, idéhistoriker vid Stockholms universitet.

Under Drottnings Kristinas regering, år 1647, stiftades de första svenska nationella jaktlagarna. Ända sedan 1200-talet var vargjakt reglerat i landskapslagarna, men drottningen gick längre och införde skottpeng på varg. Drottningen ville bli av med de förtretliga rovdjuren som tog kronans vilt.

Under början av 1600-talet är Sverige i krig. Det byggs upp en stor militär apparat, som sedan också används för rovdjursjakt i slutet av 1600-talet och början av 1700-talet.

­– Tiden för det ökar när krigen minskar och det finns människor man tycker har kompetens för vargjakt, nämligen krigsveteraner. De blir jägmästare och får ägna sig åt detta. Det blir också en kampanj som siktar på rovdjuren, framförallt vargen, säger Karin Dirke.

Uppgifterna är osäkra om hur mycket varg det fanns på den här tiden. Men jakten krävde en stor insats. De före detta soldaterna räckte inte till. Bönderna kallades till skallgång, och det var inte populärt.

– Det finns en rad inlagor från allmogen där bönderna uttrycker att de inte har tid. De får order om att de ska infinna sig vid en viss plats, vid en viss tid med matsäck för kanske tre dagar. Det kan ske mitt i skördetiden eller när som helst. De är självklart missnöjda med detta, även om de inte är intresserade av att ha varg i sin trakt, säger Karin Dirke.

Var människor rädda för vargen då?

– Ja och nej. Alltså, man var rädd för vargen, såtillvida att den hotade boskapen. Men man var inte rädd för vargen som varelse.

De notiser som dyker upp om varg, handlar till 80 - 90 procent om statistik, hur många man har haft ihjäl.

– När det handlar om något annat, då kan man ibland skriva att, ja, det var en särskilt stor varg, som dök upp och rev si och så många får. Vargen framstår ofta framstår som något stort och hotfullt, men däremot är det väldigt sällan man uttrycker någon rädsla att vargen ska gå till angrepp, säger Karin Dirke.

Man ger sig av efter vargen med vad man har av påkar och det är sällan man använder skjutvapen. Oftast slår man ihjäl vargen och är inte rädd för att göra det.

Man använde sig av varggropar, drog ut vargen och slog ihjäl den. Man hade också vargnät som man spände upp och jagade in vargen i och slog ihjäl den. Norröver var det väldigt vanligt med så kallade vargrännare, som helt enkelt åkte ifatt vargen på skidor och dödade den med spjut eller vad man hade tillgång till.

På 1700-talet ökade överhetens motstånd mot varg, enligt Karin Dirke. Det var framför allt adeln som gjorde att man började sprida kunskap om hur rovdjur bäst skulle utrotas. Det gjorde man ganska aktivt, med stöd av riksdagen. Det kom påbud, till exempel att instruktioner om hur vargar skulle förgiftas skulle läsas upp i varje kyrka i hela landet. Det var ett väldigt effektivt sätt att sprida information på 1700-talet.

Framförallt är det vargen som man vill driva bort från landet helt enkelt. Man pratar om att man vill driva vargen bort över rikets gränser.

– Vad kan det ha berott på? Jag tror att, och det är kanske en spekulativ tolkning på det här stadiet, att det kan ha att göra med ett nationsbyggande. Att man börjar beskriva Sverige alltmer som en nation och däri ingår då också att utse en fiende som inte ska höra dit, säger Karin Dirke.

Vargen blev mer och mer av en fiende också i skogen. Att jaga älg och rådjur hade tidigare bara varit tillåtet för adel och kungahus, men på 1700-talet släppte Gustav III jakten fri för alla. Därmed krympte vargens tillgång till vilt byte, samtidigt som vargstammen i skiftet mellan 1700- och 1800-tal sannolikt var större än tidigare.

Vid den tiden ökade också folkmängden i Sverige. Alltmer skog odlades upp och husdjur vallades i skogen, där en hel del blev till vargmat. Bara under 1829 dödades över 3 000 kor och 22 000 får, getter och svin. Människorna svarade med en utrotningskampanj.

På 1830-talet dödades årligen omkring 700 vargar. Med förgiftade beten och alltmer effektiva metoder fördrevs och dödades vargen gradvis.

– Det hänger ihop med andra saker, till exempel effektivare skjutvapen, att jakten blir mer allmän, att det byggs ut en infrastruktur som gör att människor får tillgång till den. Järnvägen är en sådan faktor som påverkat utrotningen av de stora rovdjuren, säger Karin Dirke.

Vid samma tid förändras bilden av vargen i berättelserna, från en irriterande varelse som knep husdjur om man inte höll efter den, till en blodtörstig och farlig best.

– Det är under 1800-talet som de här mustiga, märgfulla berättelserna om farliga, stora rovlystna, blodtörstiga rovdjur kommer fram, säger Karin Dirke.

Hon har undersökt berättelser om möten med rovdjur i källor som tidningsartiklar och riksdagstryck.

Men riktigt vad det förändrade sättet att beskriva varg beror på är svårt att säga, anser hon. En faktor kan vara att tidningarna vid den här tiden fått en lite annan funktion. De har fått en större spridning och det blir mer utrymme i pressen för den här typen av berättelser.

– Kanske spelar det också roll att det sker samtidigt med att man också tränger tillbaka vargen. Det blir liksom ett större evenemang när man får syn på en varg, och då framställs den som större och farligare och otäckare, säger Karin Dirke.

Den mest kända berättelsen är Selma Lagerlöfs historia från Gösta Berlings saga, när vargarna jagar ekipaget över isen. Den bilden återkommer i en massa olika sammanhang.

Under 1800-talet återkommer i flera olika sammanhang just den här typen av berättelser, att man får akta sig när man är på isen med sin häst och släde, därför att om vargen kommer i flock, så angriper den gärna och jagar.

I vår tid, vad kan vi dra för slutsatser av din forskning?

– Jag tror man måste uttrycka sig väldigt försiktigt, säger Karin Dirke.

– Förhållningssättet till vargen beror på flera olika saker. Dels hur vargen hotar boskapen, men det beror också på hur mycket varg det finns, och hur van man är att handskas med stora rovdjur. I samhällen där man har vargar i större utsträckning, blir det nog mer av en vana. Det är klart det finns en irritation och en ovilja, men den här stora skräcken finns inte i sådana samhällen, tror jag.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".