1 av 2
I januari mötte miljöminister Lena Ek och Naturvårdsverket samer som vill ha bort den genetiskt värdefulla vargtiken. Foto: Annika Digréus/Sveriges Radio.
2 av 2
Den numera rikskända vargtiken har flyttats söderut flera gånger. Foto: Naturvårdsverket/Scanpix.

G82-10 – vargen som blev symbol i laddad fråga

Vinterns mest omtalade djur är en varg. Frågan om den svenska vargstammen är politiskt laddad och det är särskilt en varg som blivit mer omtalad än andra.

Hon är nog Sveriges mest snabbfotade varg. Hon har nyss blivit flyttad för fjärde gången. Sedan sprang hon norrut igen.

Hon är en gulröd vargtik, som kom till Sverige från Finland  någon gång i november 2010.

I dokumenten heter hon G 82-10, men hon har många namn.

– Nu säger vi nog Junsele-tiken. När hon första gången flyttades från Tåssåsen sa de att hon hette Kilsbergs-tiken, och sedan har hon varit en del av Idre-paret. Ja, hon har haft många olika namn, säger Ruona Burman på Naturvårdsverket, som har ägnat mycket tid åt just den här vargen.

Susi, Rödluvan – vargtiken har fått flera namn. Tidigt visste  Naturvårdsverket att den här vargen inte var släkt med någon av de svenska vargarna. Därför blev hon direkt en viktig varg för den svenska rovdjurspolitiken, för hon passade in i regeringens ambition att förstärka vargstammen med nya gener.

De allra flesta svenska vargar lever närapå isolerade i mellersta Sverige. Därför är vargstammen inavlad.

Det är liten sannolikhet att någon ny, obesläktad varg ska söka sig till dem – för i så fall ska den först helskinnad passera i stort sett hela norra halvan av landet. Där får den inte slå sig ner, det har riksdagen beslutat, för att varg inte ska ge sig på renar.

Att en varg ska klara den vandringen utan att störa rennäringen och bli föremål för skyddsjakt är ganska otroligt.

Därför skulle den rödgula vargtiken skyddas, för att hennes valpar så småningom skulle ge nytt blod till den inavlade vargstammen. Hon kom en bra bit på väg, till Jämtland, där hon visade lite för stor förtjusning för renar.

I början av 2011 fanns varghonan i området kring Tåssåsens sameby, där hon rev renar.

Men eftersom den här vargen skulle bevaras, fattade Naturvårdsverket ett ovanligt beslut i mars för två år sedan.

– Eftersom vi har ett riksdagsbeslut på att det ska flyttas in högst 20 vargar till 2014, så hade vi behov av att försöka hitta en möjlighet att flytta den här vargen, istället för att skjuta den, sa Susanna Löfgren på Naturvårdsverket  i Ekot i mars 2011.

Varghonan flyttades till Kilsbergen i Örebro län. Där skulle hon kunna slå sig ner, tänkte Naturvårdsverket. Men vargen var missnöjd och stack norrut, mot renarna. I juni 2011 hittade hon det hon sökte i Idretrakten i norra Dalarna: renar.

Hon flyttades tre gånger och varje gång vandrade Rödluvan norrut till renbetesområdena.

I Junsele-trakten har Vilhelmina södra sameby renarna på vinterbete, och där fanns vargtiken nu i vinter tillsammans med en varghane.

Med ett jagande vargpar i området ställdes frågan på sin spets. Hur ska rennäringen samsas med vargparet, som kanske till och med bildar revir på platsen? Från renägarnas sida var saken klar.

– Han skingrar renhjordarna, han river, dödar, så det blir stora förluster. Det är mycket jobb att försöka undvika det.

Samtidigt har väl du fått höra att vi har regler som säger att vargen är en fredad art. Hur ska man kunna existera sida vid sida, tror du?

– Det jag vet är att det är svårt att existera sida vid sida i ett renbetesområde. Och där måste regeringen se över sina uppdrag, säger en av renägarna i Vilhelmina södra sameby, som ansåg att det inte gick att sköta renarna på normalt sätt.

Då, i januari, hade vargparet dödat ett tiotal renar och jagade och skrämde djuren.

Samebyn ansökte om skyddsjakt på just den varghona som regeringen pekat ut som särskilt viktig att bevara. Så miljöminister Lena Ek (C) reste till Junsele i början av januari, för att diskutera med renägarna.

– Det är tufft, det är väldigt svårt. De är genetiskt värdefulla och genetiken är väldigt värdefull för gynnsam bevarandestatus. Men vi måste ha en balans mellan bevarandeintressen och människor. Man ska kunna bo och leva, man ska kunna ha djur, både renar och andra djur, i de här delarna av landet också, sa Lena Ek, i en balansgång mellan desperata djurägare och den här varghonans allt större politiska roll.

På grund av vargjakten står Sverige under granskning av EU-kommissionen, som misstänker brott mot reglerna av skydd av hotade arter.

Regeringens argument är att jakten är ett sätt att minska antalet inavlade vargar, och att vargstammen ska förstärkas med obesläktade djur, antingen genom att de invandrar eller att vargvalpar sätts ut i det fria.

Men EU:s miljökommissionär har noterat att det enda som hittills genomförts är just vargjakt. 

Hur ska man då motivera en skyddsjakt på en varg som pekats ut som den mest genetiskt värdefulla för vargstammen, som kostat flera miljoner i arbete och att flytta?

Strax efter Lena Eks besök i Junsele beslutade Naturvårdsverket i alla fall om skyddsjakt.

Samma dag föll varghanen för jägarnas skott.

Men varghonan överlevde, för skyddsjakten hejdades på grund av att striden om vargen flyttade in i rätten.

Efter en dom tidigare i vinter har miljöorganisationernas rätt att överklaga förstärkts. Och med det som stöd, vände sig flera organisationer  till domstol för att stoppa skyddsjakten.

Medan domstolarna jobbade, fortsatte vargen störa renarna. Enligt samebyn hade varghonan alltmer angripit renar sedan hon blev ensam.

Naturvårdsverket fick en ny ansökan om skyddsjakt, och fattade ett nytt beslut om skyddsjakt på varghonan -  trots den pågående domstolstvisten. Något annat var omöjligt, enligt Ruona Burman.

– Vår åsikt var att vi hade gjort allt, men inte lyckats förklara det på ett bra sätt i beslutet. De frågade varför inte renarna är inhägnade. Och bara att sätta upp hägn till ett så stort antal renar tar flera barmarksperioder. Man kan inte göra det på tjälad mark, till exempel. Det var viktigt att förklara det. I det första beslutet hade vi sagt att det var inte möjligt att inhägna renarna, men inte förklarat varför det inte var möjligt, säger hon.

En ny runda i domstolarna, nytt stopp för skyddsjakt. I det läget beslöt Naturvårdsverket därför att återigen flytta vargtiken från renarna.

Den femtonde mars kördes den nersövda Rödluvan en fjärde gång söderut, nu till Stockholms län.

Nu springer G 82-10 omkring och försöker börja om på nytt. En värdefull, men ensam varg. All bevakning och spårning av den här vargen, och flyttresorna, har fått många att undra om det kostar för mycket, både i pengar och för vargen.

– Människor frågar hur mycket det ska det få kosta, och är det inte bortkastade pengar när vi inte vet resultatet. Då säger jag att vi har haft ett väldigt bra och konstruktivt samarbete med samebyarna och med SSR, Svenska Samernas Riksförbund. Vi har lärt oss mycket av varandra, och det har varit en väldigt bra process. Hade det inte varit för den här vargens skull, så hade vi inte haft det här konstruktiva samarbetet, och, som jag upplever det, byggt någonting för framtiden, för fortsättningen.

Här har vi då en varghona som fått flytta fyra gånger. Hur onaturligt kan ett vargliv bli?

– Det här är ju inte ett naturligt vargliv, ett optimalt vargliv, utan det är faktiskt extraordinära åtgärder att man flyttar. Men det gör vi med syftet att förhindra fortsatt allvarlig skada. Så det är inte ett flyttbeslut, utan det är ett skyddsjaktbeslut, där vi beslutar att djuret ska avlägsnas och inte avlivas, som i de andra besluten om skyddsjakt.

Än är inte frågan löst hur vargarna i Mellansverige ska få nya gener, när renbetesområdet i norr, ungefär halva Sverige, i princip är stängt för varg.

Per Mikael Utsi, som är styrelseordförande i samernas folkvalda församling Sametinget, tror inte på att varg fritt kan vandra söderut.

– Både miljödepartementet och Naturvårdsverket satsar mycket på att samarbeta med de aktuella renskötarna om att försöka behålla den här tiken levande tills hon föder valpar i området. Och nu ser man erfarenheten av det och slutsatsen blev till slut att det bästa är att ta bort henne. Det blev för besvärligt.

Ser du något läge där ni kan acceptera från renskötselns sida att varg faktiskt vistas i området för att själva kunna ta sig nedåt?

– Problemet är att när vargen kommer till ett renskötselområde, så kommer den att följa renhjordarna  och ta ren, och hur man än flyttar på renarna så följer vargen efter. Den erfarenheten får man nu genom att det här projektet är på gång. Jag tror man inser svårigheterna att kunna behålla varg i renskötselområdet utan att det skapar problem, säger Sametingets styrelseordförande Per Mikael Utsi.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".