Ett historiskt handslag mellan Ariel Sharon och Mahmud Abbas.

Avvaktande reaktioner i Mellanöstern

När palestiniernas president Mahmud Abbas och Israels premiärminister Ariel Sharon på tisdagen kom överens om att lägga ner vapnen sa många att det skrevs historia. Men ändå dansas det inte på gatorna, varken i Jerusalem, Ramallah, Tel Aviv eller Gaza.

Vi tror det när vi ser det, är en vanlig reaktion bland både israeler och palestinier på Mahmud Abbas löfte att attackerna mot israeler skall upphöra och premiärminister Ariel Sharons löfte att stoppa alla militära aktioner i dom ockuperade områdena.

Det har varit så många historiska möten under årens lopp som har utmynnat i besvikelse. Osloavtalet 1993 som skulle lösa alla problem löste ingenting. Istället blev det kaos och korruption i de palestinska områdena och självmordsbombare gjorde varje dag osäker för israelerna.

Annorlunda idag
Och det är inte mer än drygt ett och ett halvt år sedan i stort sett samma personer som möttes i Egypten på tisdagen möttes i Jordanien och tog varandra i hand på att nu jobbar vi för freden. Och blodspillan bara fortsatte.

Men situationen är trots allt annorlunda idag och skillnaden heter Yassir Arafat. Så länge israelerna vägrade tala med Arafat utan mest ägnade sig åt att hota honom till livet var en överenskommelse som den på tisdagen omöjlig.

Svårigheter för Abbas
Nu har man i alla fall en överenskommelse. Men det gäller också att hålla den.

Och där har Mahmud Abbas betydligt större svårigheter än Ariel Sharon. Abbas har inte som Sharon en armé att beordra hit och dit. Han skall försöka styra väpnade motståndsgrupper med övertygade islamister och människor som brinner av hat mot Israel och som är vana vid att göra lite som de vill. Den dag någon av dem, eller någon judisk extremist, struntar i tisdagens överenskommelse kan allt vara förlorat - igen.

Och dessutom är inga av de stora tvistefrågorna lösta eller ens diskuterade, som den palestinska statens gränser, Jerusalems ställning, de judiska bosättningarna och de palestinska flyktingarnas rätt att återvända hem. Så både palestinier och israeler vet att det inte är dags att jubla ännu.

Christer Fridén, Amman
christer.friden@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".