Anhöriga vill se ansvariga ställas till svars

I dag kan domen mot Sture Bergwall, tidigare Thomas Quick, rivas upp. I så fall blir han praktiskt taget friad från det sista av de åtta mord han en gång dömts för. De anhöriga tvingas därmed leva i ovisshet om vem som egentligen mördade deras barn eller syskon.

År 1980 försvann elvaåriga Johan Asplund i Sundsvall. 2003 dömdes Sture Bergwall för mord på honom, men det friades han för 2012. Johans föräldrar Anna-Clara Asplund och Björn Asplund är med i P1 Morgon.

– Det har ju gått 20 år sen Thomas Quick började erkänna att han dödat Johan. Det är en väldigt lång tid, först en lång tid av rättegångar och på senare år frikännanden. Jag tycker naturligtvis att det känns bra, nu är en epok slut och det känns ju skönt, säger Anna-Clara Asplund.

Vad menar du med det, att en epok är slut?
– Jo, men nu är epoken Thomas Quick avslutad idag, förhoppningsvis, och det tycker jag känns bra.

Att ingen någonsin kommer att dömas för mordet på din son hur ser du på det?

– Det tycker jag inte är bra och jag tycker att det är förfärligt att det är preskriberat. Det preskriberades år 2005, men polisen här i Sundsvall ser inte det här som ett ouppklarat fall eftersom det är preskriberat. Men för mig är det ouppklarat. Jag vet ju inte vad som hänt Johan.

Nu har det gått 33 år sen er son Johan försvann, han skulle vara ungefär 44 år nu.  Ni har ju varit övertygade om att Sture Bergwall faktiskt aldrig mördade er son. Varför var ni så säkra på det, Björn Asplund?

– Det var ju så att redan tre, fyra veckor efter Johans försvinnande så konstaterade den dåvarande mordkommissionen att man hade identifierat Johans baneman, en person som också senare blir åtalad och dömdes i Tingsrätt och friades på grund av formella rättegångsfel i horätten.

Men varför var ni så säkra på att det inte var Sture Bergwall?
– Ja därför att vi hade suttit med på de två rättegångarna mot den så kallade Johan-mannen, och bevisningen var tämligen bedrövande. Sen när Sture Bergwall började fabulera om sin eventuella medverkan i det här så var det väldigt enkelt att snabbt konstatera att allt det han sa var bara fantasier. Till exempel där han berättar att han har förflyttat sig upp från Falun till Sundsvall för att förgripa sig på Johan. Men han kunde inte köra bil, han hade ingen tillgång till bil. Han påstod att hans bror varit med vid det här dådet…alltså, för den objektiva lyssnaren och läsaren så var det fullständigt solklart att det här inte kunde vara sant, säger Björn Asplund.

Sture Bergwall har ju ändå beskrivit hur han dödat Johan på ett fruktansvärt sätt. Hur har dina känslor varit för honom under den här tiden, även om du inte trodde på honom?

– Det är naturligtvis så att om man sitter och lyssnar på en person som berättar om hur han har styckat och skändat ens eget barn och hur han har ätit vissa delar av kroppen, även om man är övertygad om att detta bara är fantasier, så är det en fasansfull upplevelse. Att förlora ett barn är det värsta som kan hända en förälder och att därutöver behöva sitta och lyssna på dessa groteska bilder som han försökte måla upp för rätten – det var helt fasansfullt.

– Man komma ihåg, tycker jag, att Thomas Quick var nästa aldrig förmögen att lämna en egen berättelse, utan det var åklagaren, van der Kwast och polismannen som förde Thomas Quicks talan.

Anna-Clara Asplund, hur viktigt skulle det vara för dig att få veta vad som faktiskt hände?
– Ja det är klart att det skulle vara väldigt, väldigt viktigt eftersom det går inte att göra ett avslut så länge vi inte vet vad som har hänt Johan.

Sven-Erik Alhem ordförande för Brottsofferjourernas riksförbund och före detta åklagare, hur ser du på konsekvenserna för anhöriga när man inte lyckas få gärningsmän fällda?
– Man kan säga att alla mordfall självklart innebär ett livslångt lidande för de anhöriga. I ett så här kompliverat fall, där man har många olika turer under en mycket lång tid, som slutar med kaos får man väl säga, då blir det ju en extra påfrestning, man får ingen chans till ett avslut. Man kanske ständigt undrar vad var det som egentligen hände och hur mycket fick Johan lida. Alla de tankarna är outplånliga och kommer att vara bestående resten av livet.

Skulle polisen kunna göra någonting i nuläget?

– Nej, vi har ju preskriptionsreglerna för att man inte ska kunna gå vidare. Men numer har vi ju tagit bort preskriptionstiden på mord till exempel. Nu är det oändlighetsperspektiv. Men i praktiken kommer det, om det leder till ett sånt här strul när det gäller förundersökning och rättslig handläggning, att vara ganska oväsentligt om preskription har inträtt eller inte eftersom möjligheten att komma vidare är lika med noll i de allra flesta fall.

Björn Asplund flikar in.
– Jag är helt enig med vad Alhem säger. Jag måste säga att det som gör mig så enormt upprörd, är att ingen människa ställs till svars för detta enorma strul som har varit. De som funnits i den här trojkan runt Thomas Quick, samtliga av dem fortsätter sina karriärer och de har gjort sig ett namn och ett oförsänt rykte som duktiga utredare och behandlare, säger Björn Asplund.

Sven-Erik Alhem, skulle det vara möjligt och önskvärt?
– Ja vill inte uttala mig om det, för det vore att döma i något som inte är, men jag kan säga att det kommer att få konsekvenser framöver, det som har inträffat i Thomas Quick-skandalen. Det är att man aldrig någonsin kommer att tillåta en enda åklagare att handlägga ett flertal ärenden utan insyn av en annan kraft inom åklagarväsendet. Man kommer heller inte tillåta en enskild polisman att vara utredare på detta sätt och man kommer framför allt inte att tillåta att polis och åklagare inte är självständiga i sitt förundersökningsarbete så att man tillåter en sammanblandning av psykoterapi etcetera som varit i det här fallet.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".