Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Den inlåste mannen - hur kunde det bli så här?

Publicerat måndag 16 september 2013 kl 10.02
Reportage: För sent för tårta och jazz?
(6:05 min)

För en dryg månad sedan hittades en 72-årig man inlåst i ett litet rum på äldreboendet Vårbacka Plaza i Stockholm. Nu pågår en förundersökning och personal på boendet misstänks för "olaga frihetsberövande", som brottet kallas. Händelsen har också anmälts till IVO – Inspektionen för vård och omsorg. Men vem är mannen och hur hamnade han i det låsta rummet? Sveriges Radios Randi Mossige-Norheim har granskat fallet.

Först ska vi tillbaka i tiden, till den dag i juli när Heba Elkhabiry och hennes dotter första gången upptäckte mannen. De hade just hälsat på Hebas mamma när de hörde knackningar från ett rum nära hissen.

– Det är stora tjocka dörrar in till avdelningarna, med kod. Och den här, det är inte inne i avdelningen, det är korridoren som leder till avdelningen. Så det är inga människor som passerar där om man inte ska till hissen och ska hem eller dit. Och hade han inte bankat just då, då hade inte vi hört honom, säger Heba Elkhabiry.

Det fanns inget handtag på dörren, säger Heba Elkhabiry, utan man öppnade med ett slags dörrvred.

– Så jag öppnar dörren, som jag tycker är en väldigt konstig dörr, för det är inget handtag. Det är bara hål igenom dörren. Någon har skruvat loss handtaget.

Hur öppnar man dörren då?

– Det är sånt här vridlås, som det är på toaletter, en sån… och jag vart så skraj för att jag blev mött av en man som är panikslagen. Så han knuffar mig och flyger ut därifrån, in i hissen med en jättefart… det var ju en pil som pekade ner i hissen. Han pekade på den här pilen flera gånger och så säger han: ner, ner, ner, ner, ner, ner. Flera gånger, säger Heba Elkhabiry.

Hon säger åt sin dotter att hämta någon från personalen, sedan går Heba efter mannen in i hissen.

– Jag säger till honom ”hur är det, vad är det, vad har hänt med dig, varför är du inspärrad därinne?”. Alltså, allting var så konstigt. Och så säger jag till honom: ”får jag hjälpa dig?”. Och då ger han mig sin hand, jättefint, lugnt och bara följer med mig ut. Och så går vi in i rummet. Och jag tror att det är ett rum, alltså ett patientrum… då är det ett litet rum, som ett litet förråd. Vita väggar, en jättestark belysning som lyser mitt i taket. Inga fönster, ingen utsikt.

Vad finns det därinne då?

– En plastmadrass, en kudde utan örngott, en jättetjock filt.

Finns det några saker mer än det där?

– Ja, det fanns en liten plastboll och några klossar, säger Heba Elkhabiry.

Vi går tillbaka till 1940-talet. Ett hem i Stockholm. I den här familjen lyssnar man på jazz. Glenn Miller, Duke Ellington, Louis Armstrong.

– Mamman sa en gång, han sprang ju på taknocken på husen, och han kunde göra precis de vansinnigaste saker, säger Marianne Bergenhag.

När han var barn?

– Han var omöjlig som barn.

Gener och tillfälligheter har gjort pojken i den här familjen speciell.

Han sticker ut på stan, försvinner från sin mamma. Polisen får leta efter honom, en gång hittar de honom på Operan.

– Och en gång var han på Operan och spelade poker med Jussi Björling när de kom och hämtade honom, säger Laila Höijer.

När pojken är sex år konstateras att han har en psykisk utvecklingsstörning. En kort period är han placerad i fosterhem, annars bor han hemma, i alla fall tills han fyller 15 år.

Men sedan är det institutionerna som blir hans hem; han bor i familjehem, vårdhem och på sinnessjukhus. Ett helt liv är han i samhällets vård; från 15 tills nu, när han fyllt 72.

När jag följer hans liv bakåt i tiden är det samtidigt en resa i institutions-Sverige. I nästan 20 år bor han på ett vårdhem med över 500 boende, han bor där så länge att samhället omkring hinner förändras.

1985 ska hans vårdhem stängas, och han flyttas till ett gruppboende.

– Han var ju en av de sista som lämnade den här institutionen. Så han hade ju sett många försvinna, och kanske inte alltid förstod vart de hade tagit vägen någonstans. Så han var jättestressad när han kom, säger Laila Höijer.

Hon jobbade på gruppboendet han kom till, för snart 30 år sedan.

Marianne Bergenhag jobbade också där. Hon minns sådant han gillade att göra, gå på Gröna lund till exempel.

– Vi kunde inte ha tv:n på när de öppnade Gröna lund för då tjatade han nåt så grymt. Han skulle dit bums. Och så skulle han åka den där… tunneln… nej, Spöktåget. Och då var han svår att få bort därifrån, säger Marianne Bergenhag.

När han flyttade in var han i 45-årsåldern. Och precis som när han var liten pojke så rymde han ibland, berättar Laila Höijer. Men polisen brukade hitta honom på Gröna Lund.

– Ibland körde de hem honom och ibland fick vi åka och hämta honom. Och vid ett tillfälle så kom de med honom, och så sprang han rakt igenom huset, över staketet och iväg igen. Det var inget annat han rymde till, det var Grönan. Men så småningom kom vi på att om vi lovade honom att ”varje onsdag ska du få åka till Gröna Lund, och då får du åka så många gånger du vill, men om det är så att du rymmer, så får du inte åka den veckan.” Och det lärde han sig och då var han nöjd med det, säger Laila Höijer.

Mannens kontaktperson de här åren heter Rune Olausson. De promenerar på stan, går på Gröna lund, fikar och åker Ålandsbåt.

Han gillade Jussi Björling, berättar Rune Olausson, särskilt "Till havs".

– Just den, ”Till havs”, den satt han och sjöng när vi åkte med Ålandsbåten. Då satt vi vid fönstret och då sjöng han ”Till havs”.

Tillbaka till den där dagen i juli i år när Heba Elkhabiry upptäckte mannen i det låsta rummet. Hebas dotter har gått för att hämta personal, medan Heba väntar. Hon sitter på golvet och mannen ligger ner.

– Han såg sliten, sorgsen, trött och panikslagen ut. Så att jag bara frågade honom: ”kom, lägg dig ner och vila så ordnar det här sig, jag lovar dig det”. Och vi höll varandra i handen fortfarande, säger Heba Elkhabiry.

Men enligt Heba Elkhabiry kommer det aldrig någon personal. Till slut stänger hon dörren och går. Sedan ringer hon polisen och berättar vad hon sett. Men polisen kommer inte.

Tillbaka igen till 1980- och -90-talet, på jakt efter pusselbitar som berättar om vem han är, mannen i det låsta rummet. Vad är det som är viktigt för honom?

Spöktåget på Gröna lund. Jussi Björling. Jazz. Elvis. Vykort på kyrkor. Och så prinsesstårta. Men den måste vara grön, berättar Rune och Laila.

– Ibland kunde det ju hända att det inte var grön prinsesstårta, utan den var gul, vid påsk till exempel, eller rosa. Och då hade vi ju väldiga problem. Men det gick alltid att lösa, men han blev ju orolig, det blev han ju, säger Laila Höijer.

Hur var det där med prinsesstårta, kommer du ihåg?

– Han ville ju helst ha prinsesstårta… men, vad heter den… slamkrypare, eller vad heter den… dammsugare. Det gick bra ibland, men då fick man övertyga honom om att det inte fanns något annat, säger Rune Olausson.

Marianne Bergenhag minns att han samlade pennor, han kunde fylla båda bröstfickorna med pennor. Och han var beroende av rutiner, att allt alltid var lika, annars blev han arg och orolig. Och medicinerna han åt fick inte ändras eller bytas ut.

– De hade fått det att fungera, så att det var liksom a och o att medicinerna rörs inte, säger Marianne Bergenhag.

Att man inte fick ändra hans medicinering?

– Man fick inte ändra den. Nej, just det. Det skulle vara som det var, för det fungerade han på.

Både Marianne, Laila och Rune är pensionärer nu, deras senaste minnen av mannen i det låsta rummet är från början av 2000-talet.

För fem år sedan får Solveig, som jag kallar henne, inblick i mannens liv. En del är sig likt. Han samlar fortfarande på pennor, han blir lugn av prinsesstårta och han är beroende av att allt alltid är likadant.

– Men framför allt att det ska vara precis som det alltid har varit, att varje flyttning skapar oro, säger Solveig.

Men det är något nytt som hänt också, mannens medicinering ändras ofta, berättar Solveig. En dag kan mannen plötsligt inte gå längre.

– Och hela tiden så ändrar man på medicineringen. Man ändrar mediciner hitan och ditan. Hux flux så kunde han inte gå, utan han gick och ramlade. Man behövde rullstol, och då var inte den här lägenheten anpassad. Och vad som var paradoxalt i det hela – sedan flyttade han – och då blev han helt sängliggande en period… han kunde inte gå, han kunde inte sitta, han låg bara som ett kolli, samtidigt som man tar in sjukgymnaster som ska försöka träna honom att gå, när han är nerdrogad av mediciner. Sedan skar de ner på medicinerna. Efter något halvår, eller sju, åtta månader så hux flux så började han och krypa och sedan började han att gå och sedan började han att springa, och där är han i dag, säger Solveig.

Sedan, när mannen kan gå igen, på det nya boendet han flyttat till, är han förändrad, berättar Solveig. Han är aggressiv och utbrotten kommer snabbt.

– Man visste inte. Han kunde vara på bra humör men det kunde slå om på en hundradels sekund till att han slogs, säger Solveig.

Boendet klarar inte av att ha kvar honom, han är för våldsam. Ett nytt boende är berett att ta emot honom, äldreboendet Vårbacka Plaza, han flyttar dit i mitten av april i år, Solveig går dit och tittar innan han flyttar in.

– Sedan åkte jag dit och tittade och såg hur fint det var. Då fick jag ju slag och tänkte att ”han passar ju bara inte in här”. Och så såg jag ett fint möblerat rum med platt-tv och snyggt… Så det första jag sa dem: ”nu får ni plocka bort teven i alla fall”. ”Nej då, det ska gå så bra här så”. ”Jamen”, sa jag, ”jag råder er att redan i dag ta bort teven”. Men efter två dagar då ringde de, då hade han slagit sönder en hel del i det här rummet redan.

Sedan får Solveig reda på att mannen slagit sönder ännu fler saker.

– Sedan så fortsatte det här. Han bände sönder medicinskåpsluckan, den vek han som ett pappersark, och kylskåpet.  De sa att han hade helt enkelt rivit av en vattenledning under diskbänken så de hade fått vattenskador i våningen under. Någonstans vill jag tro att de gjorde sitt bästa, att de blev desperata så att de låste in honom, för att de inte visste vad de skulle göra. Men däremot så tycker jag inte att det är riktigt, säger Solveig.

– När vi satt och åt, då sitter det en man, stirrande, säger Ingrid, som är en av mannens grannar på Vårbacka Plaza den här tiden. De brukar äta vid samma bord.

– Rätt vad det är så tar han tallriken och kastar ut den på golvet. Och jag tänkte: ”å käre tid, vilka medresenärer jag har här!”. Och då fick han skämmas. Då fick han gå upp från bordet. ”Gå! Gå in, gå in!”. Mycket hårt. Och jag upplevde flera gånger när han var ute, hur de mest skrek till honom och pekade att ”gå härifrån!”. Och en dag så kom en vårdare ut med honom och sa, han kunde säga djävul, det använde han mest, ”peka nu på dem som sitter här, vem som är djävul!”, sa han till honom. Och han stod så stilla så stilla, det gjorde han inte i alla fall, han pekade inte. Och jag led med detta… men att inte jag anmälde det!

Vad hände sedan då?

– Ja, sedan fick han försvinna in på sitt rum… ja, jag tyckte att det var oerhört svårt att höra att de kunde skrika så åt en så sjuk människa, säger Ingrid.

Jag träffar en sjuksköterska som jobbade på Vårbacka Plaza den här tiden, när mannen just flyttat in, hon jobbar inte kvar. Jag kallar henne Anna. Anna gör liknande iakttagelser som Ingrid.

– Personalen försökte hela tiden uppfostra honom genom att prata högt till honom. Så det såg jag att det var en brist på kunskaper om hur man bemöter en människa som har varit på olika institutioner och kanske inte kan uttrycka sig helt och är ångestfylld, säger Anna.

Mannen var orolig och rädd, säger Anna, och aggressiviteten var hans sätt att visa det.

Men ledningen på avdelningen ville göra mannen lugn med hjälp av medicin, säger Anna. En gång blev Anna tillsagd att ge mannen en lugnande spruta.

– Jag såg att han var väldigt, väldigt rädd och att man höll i honom. Så det kändes väldigt kränkande faktiskt att ge den här sprutan, säger hon.

Din chefs inställning till hur han skulle medicineras, vad var den?

– Att han skulle hållas lugn.

Hur ser du på det?

– Tar man emot, vad ska man säga, klienter eller boende med ett visst sätt att vara, då kan man inte bara medicinera, utan man måste titta på vad som gör en orolig och utåtagerande, säger Anna.

Anna märkte aldrig att någon i personalen låste in mannen, däremot minns hon att det var viktigt med vissa förberedelser när mannens gode man skulle komma på besök.

– När jag kom dit på morgonen, då fick jag bara höra av personalen att gode mannen skulle komma. Och då skulle han då, patienten, göras i ordning och fräschas upp. Och… ja, städa upp.

Så hur kunde det se ut på rummet annars då?

– Dels att det var en kal madrass. Att man bäddade fint. Ja… han blev rakad, säger Anna.

I början av augusti i år är Heba Elkhabiry på Vårbacka Plaza för att hälsa på sin mamma. Hon öppnar dörren till det låsta rummet, dörren som bara går att öppna utifrån, för att se om mannen är kvar. Nu har det gått nästan en månad sedan hon såg honom första gången.

Mannen ligger stilla, säger Heba Elkhabiry, så hon tror att han är död och ringer polisen.

– Så jag ringde ju på direkten 112 och sa att: ”alltså nu för helvete får ni skicka hit en polisbil, för det är en man som ligger död där tror jag.” Och jag gav mitt namn, jag gav mina uppgifter, jag gav allting och sa ”Nu! Skicka någon nu! Det är akut.”

Stefan Holgersson heter polisen som först kom till platsen.

– Så när vi kom ut från hissen så började vi titta och se om vi hittade någon dörr utan handtag i den här korridoren, och det gjorde vi, säger han.

– Sedan kom det ut en annan sköterska från en dörr, och då frågade jag: ”vad är det här för någon dörr?”, varpå hon svarade: ”Vadå?”. Så då frågade jag: ”är det någon inlåst därinne?”. Och då tittade den här sköterskan ner i marken och sedan säger hon lite lågmält: ”Ja.”

Stefan Holgersson tittar in i rummet.

– Det var ungefär en sådan plastmadrass som finns i en cell och sedan låg det en rosa boll i det här rummet. Sämre förhållanden än i en polisarrest.

Vad har han på sig?

– Han har på sig någon… det ser ut som en kostym för tomtenissar… sådan här röd dräkt.

Vad menar du med kostym för tomtenissar?

– Ja, men när de klär ut sig till… och ska vara tomte… röd, typ pyjamasfrotté eller något sådant där på sig. En sådan dräkt såg det ut som, säger Stefan Holgersson.

Det som polisen Stefan Holgersson uppfattar som en kostym för tomtenissar är i själva verket ett slags heltäckande overall med blixtlås, berättar Solveig, kvinnan som haft inblick i mannens liv de senaste fem åren. Overallen var en nödlösning, berättar hon, det var personalen på det förra boendet som köpte den.

– Ja, det har de köpt. Och det gjorde man bara för att han slet av sig alla andra kläder. För att få någonting att sitta kvar.

Gick kläderna sönder då?

– De gick sönder. Han slet sönder det ena klädesplagget efter det andra. Så därför inhandlades den, säger Solveig.

Mannen har inte pratat på flera år, säger Solveig, han säger bara enstaka ord.

Sedan incidenten med inlåsningen har personalen omkring honom bytts ut. Enligt Aleris äldreomsorg har den nya personalen kompetens att ta hand om honom.

Jag står i rummet där mannen låstes in. Jag står här med Jonas Lundqvist, affärsområdeschef på Aleris äldreomsorg, företaget som driver Vårbacka Plaza. Ventilationen susar.

Jag tänker på vad jag läst i dokument om mannen där man konstaterar att han lider av autism. Där står det också att mannen är rädd för instängda rum.

Tre olika utredningar pågår just nu om vad som hände när mannen låstes in här. Ännu finns inga svar, bara olika försök att förklara att det som inte fick hända ändå hände.

– Man hade goda ambitioner om att ge en trygg och säker omsorg. Verktygslådan tog slut och omdömet brast, säger Jonas Lundqvist.

Vad betyder det där att ”verktygslådan tog slut”?

– Förmågor och kompetenser kring metoder och arbetssätt.

Och vad är det som gör att den personal som har hand om mannen inte ropar på hjälp helt enkelt och säger ”vi klarar inte det här”?

– Det är otroligt svårt att spekulera i, och det är en av de saker som vi försöker analysera, men också att kunna fånga upp sådana här signaler i ett betydligt tidigare skede så att det inte inträffar igen, säger Jonas Lundqvist.

Laila Höijer, som jobbade på gruppboendet som mannen kom till för snart 30 år sedan, minns alla år när allt var nästan normalt. Mannen verkade må bra. Hon minns restaurangbesök och samtal om rymden och sådant han sett på tv.

Laila Höijer har hälsat på honom en gång på Vårbacka Plaza, det var efter incidenten med inlåsningen.

– Jag blev förtvivlad och ledsen. Jag gick hem och grät, säger hon.

Fick ni kontakt på något sätt när du kom?

– Nej. Och det är lite märkligt också.

Tycker du att han var sig lik?

– Nej. Han hade en alldeles tom blick… han var död, säger Laila Höijer.

Vem är han i dag? Han som en gång sprang på hustaken. Han som spelade poker med Jussi Björling. Vem är han bakom medicinerna?

Blir han fortfarande lugn av grön prinsesstårta? Skulle han vilja åka spöktåget på Gröna lund? Skulle han vilja höra något med Elvis eller Glenn Miller?

Får han tårta ibland? Får han besöka sin mammas grav, som han brukat göra i många år? Eller är han för sjuk och orolig för allt det där? Är det för sent för tårta och jazz?

Den här sortens frågor får affärsområdeschefen på Aleris, Jonas Lundqvist, inte svara på. Då bryter han mot patientsekretessen.

Men Ingrid, mannens granne, kan berätta det hon ser. Sedan det där hände, säger hon, är allt kring den här mannen förändrat.

– Ja, jag blir så glad så att jag klappar händerna. Det var en kvinna häromdagen som satt med honom, och han åt och det gick så bra… och jag blev så lycklig, så lycklig. Så jag är inte så orolig för honom, det är jag inte, säger Ingrid.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".