Chatten med Sîlan Diljen

Läs hela chatten med Sîlan Diljen från P1 dokumentär när hon chattade med våra läsare om sitt senaste alster Min flykt.

Helena Jönsson: Hej och välkomna till chatten med Sîlen Diljen. Hon är nu på plats, redo för era frågor om dokumentären Min flykt. Frågor och svar publiceras på sr.se från kl 11.30 men du kan ställa frågor nu. Vi kör på till klockan 12.00. Välkomna!

11:06, 18 November 2013

 

annagga: Hej Sîlan! hur kom du på att du skulle göra dokumentären Min flykt?

 

Sîlan Diljen: Jag var 4 år när mamma, min lillebror och jag flydde. När min äldsta dotter blev 4 år började jag tänka mycket på flykten och hur jag själv måste ha upplevt den. Genom hennes ögon insåg jag att en 4-åring förstår mycket av sin omvärld.

11:12, 18 November 2013

 

Helena Jönsson: Vi tjuvstartade alltså med chatten redan, men resten av frågorna och Sîlans svar kommer klockan 11.30.

11:13, 18 November 2013

 
 

11:18, 18 November 2013

 

Helena Jönsson: Här är Sîlan i full gång och svarar på frågor. Ställ fler, och följ svaren här!

11:18, 18 November 2013

 

Mimmi: Din dokumentär har ju fått stor uppmärksamhet. Vad tror du det beror på?

 

Sîlan Diljen: Vi är många i Sverige som bär på liknanade erfarenheter. Det var som att lyfta på ett lock: berättelserna vällde fram. Jag har pratat mycket med andra som bär på liknanade historia de senaste dagarna.

11:29, 18 November 2013

 

Helena Jönsson: Medan Sîlan svarar på era frågor vill jag upplysa er om att 9.36 i morse hade podden laddats ner 500 gånger sedan midnatt. Och innan dess cirka 7000 sedan i fredags då den släpptes.

11:32, 18 November 2013

 

Lina: Hur viktigt är det för dig att föra kampen som dina föräldrar förde vidare till dina barn?

 

Sîlan Diljen: Jag vill att mina barn växer upp med en värdegrund som innehåller mycket solidaritet. Jag är rädd för att de blir "mätta" barn med lite kunskap om sin omvärld. Sen exakt vilken kamp de vill för är upp till dem. Men jag pratar mycket med min äldsta dotter om min bakgrund, för jag vill att hon bottnar i den identiteten också.

11:32, 18 November 2013

 

maher: Det här med det ständigt dåliga samvetet att inte göra tillräckligt - hur hanterar du det?

 

Sîlan Diljen: Jag tror inte att jag hanterar det särskilt bra... Jag tänker mycket på det och nu försöker jag prata med andra som har samma erferenheter som jag om det och upptäcker att vi är många som bär på skulden och det dåliga samvetet. Skulden är nog det svåraste arvet efter min flykt.

11:34, 18 November 2013

 

Linn: Tänkte på en grej i dokumentären, just det här att du är hårdare mot barnen än din man, typ "byta förskola är väl ingen match, jag tog mig minsann över minerade fält i din ålder"... Är det en positiv eller negativ hållning enligt dig som mamma?

 

Sîlan Diljen: Jag tror att alla har rätt till sina egna bekymmer och problem och utifrån det är det ju ingen bra hållning, men det är också så svårt att inte präglas av sin egen historia och egna erfarenheter. Jag försöker tänka mer på det nu efter dokumentären, alltså hur jag är med barnen.

11:37, 18 November 2013

 

anna: hej! Vad förvånade dig mest när du gjorde dokumentären?

 

Sîlan Diljen: En personlig sak som förvånade mig mcyket var att jag var så foglig under hela vår flykt. Jag vet att jag som barn var ett riktigt busfrö. Och därför förundrades jag över att jag var så tyst under de månader vi flydde och gjorde exakt som mamma sa. Tex tänker jag på natten när vi gick över minerade åkrar. Hur är det möjligt att jag som 4-åring promenerar i nattsvart mörker i över 6 timmar utan att klaga? Hur kommer det sig att jag inte bara sätter mig på rumpan och skriker: jag orkar inte mer mamma! Så som mina döttrar brukar göra när jag hämtar dem från förskolan ibland, trots att den vägen knappt är 300 meter.

11:39, 18 November 2013

 

Karin: Vad tänker du göra med alla historierna om flykter från farliga eller fattiga förhållanden. De kan ju liksom inte få vara så här.....

 

Sîlan Diljen: Vi samlar in alla berättaler och försöker få ut de på olika sätt, tex har flera redaktioner och kanaler redan intervjuat många av de som berättat om sin flykt. Titta gärna in på P1 Dokumentärs hemsida så kan du se lite av det som gjorts. Och vi fortsätter göra radio. Sen har vi några andra idéer också om hur vi kan gå vidare, men inget är spikat. Har du förslag själv så mejla gärna minflykt@sverigesradio.se

11:41, 18 November 2013

 

Robin: Är inte det en bra uppföljning...? Att göra en dokumentär om all skuld som många invandrare känner, gentemot familj som "blev kvar" men också föräldrar som riskerade sina liv mm.. ?

 

Sîlan Diljen: TACK, det är en jättebra idé! Skulden lever kvar i många av oss - precis som flykten.

11:43, 18 November 2013

 

Elin: Vilken reaktion förvånade dig mest efter att dokumentären ppresenteraes?

 

Sîlan Diljen: Alla som skrev att de känner sig lite mindre ensamma efter att ha lyssnat på dokumentären. Jag fick ju samma känsla när jag läste alla berättelser som kom. Det var fint att inte känna sig ensam med erfarenheten. Egentligen förvånades jag över att jag förvånades, om du förstår hur jag menar, för jag VET ju att vi är så många, men vi har pratat om vår flykt och hur den fortfarande lever inom oss alldeles för lite.

11:46, 18 November 2013

 

Helena Jönsson: Nu är det tio minuter kvar av chatten. Fortsätt ställa frågor! Och lyssna på dokumentären på sr.se!

11:51, 18 November 2013

 

Frida: är det inte mycket smärta som kommer upp till ytan också? visst, gemenskap men kanske också ett hat mot att allt är som det är?

 

Sîlan Diljen: Jo, det är mycket sorg i min flykt också, men jag märker hur det faktiskt är värdefullt att prata om det. Och en annan del av flyktens konsekvenser är också drivkraften att vilja förändra: att många av oss som har flytt hit berättar vidare och försöker på sina olika sätt belysa det vi har varit med om.

11:51, 18 November 2013

 

Nyfiken: finns det inget inom dig som bara vill skämma bort dina barn och ge dom allt, som du inte fick, och låta arvet stanna hos dig?

 

Sîlan Diljen: Intressant fråga. Jag har aldrig fått den tidigare. Och jag har själv aldrig tänkt tanken faktiskt. Skulle kännas märkligt för mig att lägga locket på eller radera det som varit. Det lever så starkt inom mig så det går inte. Och jag tror inte att bortskämda barn blir lyckligare.

11:53, 18 November 2013

 

Helena Jönsson: Tack för alla frågor. Nu börjar tiden bli knapp så vi stoppar inom väldigt kort...

11:57, 18 November 2013

 

Fred: om du hade gjort om dokumentären, vad hade du gjort annorlunda då?

 

Sîlan Diljen: Den ligger så nära nu så jag vet inte riktigt. Men en del som ni fick ta del av lite grann är ju min pappas historia: den tortyr han varit utsatt för och hur man går vidare. Han är bland de mest positiva människor jag känner: hur når man försoning med sin egen historia och den grymhet man varit utsatt för?

11:58, 18 November 2013

 

Karin: Hur arg är du över att du tvingades att fly? Att som barn inte kunna bestämma själv...

 

Sîlan Diljen: Jag känner ingen som helst ilska gentemot mina föräldrar. Jag är otroligt tacksam och stolt över deras mod. Men däremot en sorg över att jag inte fick välja själv men det berodde ju inte på dem utan på den politik som förs. Och jag tänker ibland på hur livet hade blivit om vi inte hade flytt till Sverige.

12:00, 18 November 2013

 

Sîlan Diljen: Tack snälla för alla era frågor! Om ni är fler som vill dela med er av flykthistorier så mejla gärna minflykt@sverigesradio.se eller häng på i sociala medier under hashtagen #minflykt
Tack igen!

12:02, 18 November 2013

 

Helena Jönsson: Och jag tackar också för alla frågor och ni som följt oss här.

12:03, 18 November 2013