Deras föräldrar dödades när Israel bombade Gaza

3:08 min

Fler än 490 barn dödades under kriget i Gaza. Mer än dubbelt så många barn förlorade en eller båda föräldrar och 370 000 barn anses vara i behov av akut psykologhjälp. Det senaste Gazakriget var det tredje på sex år och många av Gazas barn har upplevt krig så länge de kan minnas.

En israelisk kommentator skrev "vi har skapat ett masshat mot Israel, hur många av dessa barn blir morgondagens terrorister?" Men de flesta traumatiserade barn känner just nu sorg och saknad, snarare än hämnd och vrede.

Jag är hemma hos familjen Hammad i Beit Hanoun i Gaza. Treårige Adam blir knuffad av sin jämnårige kusin. Det gör inte ont, men Adam börjar gråta och jämrar sig otröstligt i en halvtimme i knät på mormor.

– Han hakar upp sig och gråter flera gånger om dagen för han har inga ord för det han känner och han förstår inte varför mamma inte kommer och tröstar honom.

Barnens föräldrar dödades omedelbart tillsammans med fyra andra släktingar när en missil slog ner på uteplatsen där de satt i mörkret under Ramadan och drack kaffe.

De lämnade efter sig fem barn som alla sitter tysta i soffan, utom Adam som gråter och lillasyster Lamis som ammades förut och nu blir arg när mormor ger henne nappflaska. Mormor Afaf försöker låta bli att gråta.

– Barnen klamrar sig fast vid mig dag och natt, men hur ska jag kunna vara stark för dem? Jag vill ha tillbaka min älskade dotter.

Nur och hans två äldre bröder var med på uteplatsen när det hände, de överlevde med skador. Nur har ett långt lodrätt ärr på magen och tioårige Amir berättar sakligt att alla dog; mamma, pappa, moster, morbror och den 20-åriga kusinen Dina.

Barnen befinner sig fortfarande i chock av sorg och saknad, varken de eller mormor uttrycker vrede eller hämndbegär. Det är bara moster Abir, vars dotter dödades, som säger saker som:

– Israelerna dödar oss som om de satt vid ett dataspel och tryckte på en knapp - och varför är hela världen tyst? Såg de inte hur vi blev slaktade?

Barnen sitter tysta. En av deras kusiner, som skadades och ska få åka till Tyskland för att bli opererad, säger att han inte vill åka i ett flygplan, för flygplan fäller bomber.

Adams sorgsna klagosång fortsätter. Nur gömmer sig när de vuxna försöker få honom att prata om det som hänt. Tioårige Amir säger det som förväntas av den äldste sonen.

– Jag ska ta hand om mina syskon, nu är jag ansvarig för dem.