Svårt att hjälpa apatiska barn

Socialstyrelsen ska ge rekommendationer för vården av barn som hamnat i ett apatiskt tillstånd. Enligt en kartläggning som psykologen Marie Hessle har gjort har vart fjärde barn blivit sämre trots vård.

Sjuksköterskan Anneli Linder gör hembesök hos barn med de här symptomen. Ett av barnen är 13-åriga Elvira.

Elvira ligger på rygg, ögonen är slutna. Sedan Anneli Linder träffade henne för första gången för drygt ett år sedan, har hennes tillstånd varit detsamma. Hennes fötter är slappa och kalla trots tjocka strumpor. Den tunna slangen i näsan, för sondmatningen, får hennes andetag att vina. När Elvira har matats bärs hon till toaletten.

Elviras mamma Joannas vardag kretsar kring att trösta sin yngsta dotter, som saknar Elviras lek och prat, och som också blir allt tystare. Tiden går också åt till att hålla liv i Elvira.

– Hon får ingen behandling av läkare, ingenting. Jag vet inte vad jag ska göra. Sjuksköterskan tittar bara på hennes fysiska tillstånd, inte det psykiska, säger Joanna.

Fick stark ångest
Tidigare fick Elvira sjukhusvård, men efter att hon visade stark ångest när hon skulle flyttas, så vårdas hon nu hemma.

Vilken vård som är lämpligast för barn som blivit apatiska, ska nu Socialstyrelsen försöka avgöra.

Enligt den kartläggning som psykolog Marie Hessle presenterade i veckan, har vart fjärde barn blivit sämre trots vård. Vart tredje barn har blivit bättre. Nästan en tredjedel har enbart fått öppenvård.

Olika symptom
Barnens symptom ser olika ut och det råder delade meningar bland läkarna om hur de bör vårdas. Anneli Linder har ytterligare tre apatiska barn som hon vårdar. Hon gör det med en känsla av vanmakt.

– Vi som sjuksköterskor kan uppleva det som lite frustrerande att vi känner att vi inte kan göra så mycket. Vi ser ju till deras fysiska tillstånd, vi kan inte göra så mycket mer och det är ganska frustrerande.

Tror du att de mår bäst av vårdas bäst hemma eller på sjukhus?

– Jag vet inte. Min grundtanke är väl egentligen att det är bäst att vara hemma. Men vissa av dem bor ju i tillfälliga bostäder och jag vet inte om det är hemma riktigt för dem heller, men jag tror att det är viktigt att familjen finns runt omkring i alla fall. Jag skulle tro att det är bättre att vara hemma, men jag vet inte, säger sjuksköterskan Anneli Linder.

Annika Digréus
annika.digreus@sr.se