Moderaten Hanif Bali står vid ett fönster i riksdagshuset i Stockholm
Moderaten Hanif Bali kom till Sverige som ensamkommande flyktingbarn. Foto: Marcus Eriksson, SR

Bali: Mentalt har man fortfarande sina väskor packade

9:06 min

I serien #100röster har Ekot träffat ledamöter i riksdagen som på olika sätt delar erfarenheter av att fly till Sverige. Moderaten Hanif Bali kom som ensamkommande flyktingbarn på 1990-talet.

– Det här är gamla bankhuset. När det väl blev riksdag byggde man det här på. Jag är inte jättemycket för modernistisk arkitektur, men den här är väldigt fin, säger Hanif Bali.

It-konsulten och Stockholmsmoderaten Hanif Bali blickar ut genom panoramafönsterna utanför plenisalen. Hans favoritplats i riksdagshuset, säger han. Tillbyggnaden ovanpå en väldigt gammal stenbyggnad symboliserar på sätt och vis Sverige.

– Det är ett väldigt gammalt land men med något väldigt modernt på också. Det gillar jag, säger han.

– Det började ju 1979, min story. Trots att jag är född 1987, berättar Hanif Bali.

Åtta år innan Hanif föds är det revolution i hemlandet Iran. Pappa tillhör en oppositionell grupp som slutligen även lockar Hanifs mamma. När de båda gifter sig är det krig mellan Iran och Irak.

Hanif är bara några månader gammal när hans mammas bror grips och avrättas.

– Då bestämmer sig mina föräldrar för att fly.

Flykten går till Irak, men så börjar upptakten till Gulfkriget och Hanif och de andra barnen där han bor börjar nu öva på att snabbt åka i väg i buss.

En natt börjar bussresan på allvar.

– Det var sen natt och det var fyrverkerier i himlen. Tyckte jag, det var ju inte fyrverkerier då. Min mor kom in och var väldigt ledsen. Min far kom in, och han grät inte, men jag fick en ficklampa av stål av honom. Och sedan sa dem att vi ses om några månader när det här kriget är över.

Via Jordanien smugglas Hanif sen till Sverige.

I Sverige 1991 vinner Carola melodifestivalen, i riksdagsvalet går moderaterna framåt, nybildade Ny Demokrati får 6,7 procent av rösterna och Gunde Svan blir världsmästare i 30 kilometer längdskidåkning.

En fyrårig Hanif sitter på en anlägging i Mörby, hans minns alla leksaker han inte trodde han fick röra. Därifrån slussas han till en iransk mamma med fem egna barn i Angered i Göteborg. Och på förskolan där var han inte ensam om att komma från ett annat land.

– Jag lärde mig språket väldigt snabbt där. Det fanns en kvinna som jobbade som förskollärare och hon kunde persiska. Så det var bara och peka, vad heter det där? Så sa hon det på svenska och så lärde man sig det, berättar Hanif Bali.

Men som minst i den nya familjen råkar Hanif ut för en hel del bråk och snart blir det vardag för honom att byta hem och familj i det nya landet.

Julafton hinner han erfara under ett par glada månader hos en svensk familj. Full av lintottar, som han säger.

– Sen så bestämde sig socialen för att jag inte kunde bo i en svensk familj. De motiverade det som att jag skulle förlora min religiösa tillhörighet och kultur. Och det skulle försvåra återföreningen.

Nu bär det av till Akalla i Stockholm. Men hos familjen uppstår nya problem.
Det blir istället barnhem för tonåringar, killar för sig och tjejer för sig. Men då Hanif själv bara är tio år vill de inte sätta honom med tonårskillarna.

– Så då växte jag upp där med sju tonårstjejer som föräldrar typ. Och det var väldigt kul, jag trivdes där också, säger han.

På hemmet handlar det fortfarande mycket om återförening med sitt hemland.
De äldre killarna pratar om att återvända till Iran. Kanske åka och kriga som oppositionella, fast ifrån Irak.

Men en man i personalen, en psykolog, går emot det synsättet. Så pass mycket att han säger upp sig därifrån. Och i den yngste bland de boende, Hanif, ser han en annan framtid. 

Hanif får följa med honom och lagom till att han ska börja fjärde klass flyttar han in i psykologens familj i ett radhusområde i Upplands Väsby.

Var det då som du första gången fick höra att du på riktigt ska bo i Sverige?

– I den tidigare familjen, då kom pappan hem, och han var arbetslös och kom hem varje dag och berättade att det här är världens sämsta land. Det finns inget att hämta här, säger Hanif Bali.

– Man fick återberättat hela tiden att man snart skulle få träffa sin familj, och snart ses vi i Iran. Friheten kommer, revolutionen kommer och allt det där. Varje år. Och varje år var det nästa år, fortsätter han.

– Så sedan när jag var tolv, tretton år så bara insåg jag att jag kommer vara kvar här. Och i familjen i Upplands-Väsby kom pappan tillbaka varje dag från jobbet, han jobbade i en nattlucka på OK/Q8, och han var psykolog tidigare. Mamman där hade varit rektor i Iran, men hon jobbade i spärren på pendeltåget. De kom tillbaka varje dag och berättade att det här är världens bästa land. Alltså varje dag, berättar Hanif Bali.

Enligt Hanif kan den största blockeringen till att verkligen etablera sig i ett nytt land ofta vara att man är inställd på att hela tiden snart åka tillbaka sitt hemland.

– Då är det ett stort problem om man mentalt har sina väskor packade och är redo att åka härifrån, och då investerar man inte så mycket energi heller.

Tror du till exempel att många som jobbar med det här frågorna aktivt i Sverige lite utgår från, lite för enkelt kanske, att den som flytt hit är helt inställd på att leva här?

– Det tror jag. Sedan skiljer det sig väldigt mycket. Vissa syriska ungdomar jag träffat till exempel hade redan bestämt sig när de kom hit. De har bestämt sig att här ska jag bygga upp den bästa framtiden möjlig redan från dag ett. Så det är väldigt stor skillnad, säger Hanif Bali.

– Efter att jag bestämde mig att jag ska vara kvar här. Då var det plötsligt väldigt många pusselbitar som föll på plats. Jag blev lugnare i skolan, betygen blev bättre. Jag gick med i föreningsliv och började hitta vänner utanför min klick. Det blev en snöbollseffekt av det. Så det var det stora hindret i början.

Finns det någon annan specifik person eller händelse som du känner har varit en nyckel för dig?

– En gång var jag inne med min pappa på Kista bokhandel för att köpa block och grejer. Han som ägde stället sa att du behöver tuschpennor och saker, som han slängde ihop. Och så behöver ni inte betala någonting, sa han.

– Det var sådana här små tecken av snällhet som fick en att tänka vilket bra ställe det här är. Vilket fantastiskt land det här är, säger Hanif Bali.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista