Tomas Ramberg. Foto: Sveriges Radio. Partiledarna för riksdagspartierna. Foto: TT.

Ett år sen valet - vem vann första ronden?

Valdagen för precis ett år sedan blev inledningen på det mest händelserika året i svensk politik på mycket länge. Budgetdramatik, extravalshot, decemberöverenskommelsen, partiledarbyten och framgångar för Sverigedemokraterna har skakat inrikespolitiken. När krutröken börjar lägga sig efter mandatperiodens första år är det inte alldeles självklart vem som är vinnare och förlorare, skriver Ekots politiske kommentator Tomas Ramberg.

En seger i dag kan vara en förlust i morgon. På valnatten triumferade de rödgröna. Svenska folket har röstat för förändring menade den blivande statsministern Stefan Löfven. Men ganska snart slog den obönhörliga valmatematiken igenom. De rödgrönas valframgång var försumbar. Regeringsskiftet möjliggjordes i stället av att borgerliga, framför allt moderata, väljare flytt till Sverigedemokraterna. Med rödgrönt språkbruk var det alltså paradoxalt nog en högerrörelse i väljarkåren som möjliggjorde en vänsterregering. Något som också kom att avspeglas i en svag regering.

Det unika inträffade att riksdagsmajoriteten släppte fram regeringen men sen avslog dess budget. På en skickligt upplagd medial föreställning lovade Sverigedemokraterna att fälla varje budget som inte skärper flyktingpolitiken. Kanske ännu mera unikt ledde detta inte till att oppositionen försökte avsätta regeringen. Efter hot om extraval gjorde den istället upp om att låta de rödgröna fortsätta regera.

Men den omdiskuterade decemberöverenskommelsen är i sig ett talande exempel på att vinnare och förlorare snabbt byter plats. När den slöts utropade de borgerliga partierna sig omedelbart till segrare. Principerna för överenskommelsen hade ju sedan länge lagts fast av Fredrik Reinfeldt, som fortfarande fanns kvar som partiledare bakom kulisserna när uppgörelsen slöts. Nu hade han fått igenom nästan alla punkter på sin kravlista.

Inte så konstigt att de borgerliga förhandlarna var nöjda den där ovanliga annandagen 2014.

Det gick dock inte många timmar förrän borgerliga aktivister revolterade och beskrev hela uppgörelsen som storslam för statsministern och den rödgröna regeringen. Den förra moderata kulturministern Lena Adelsohn Liljeroths ord om att "Stefan Löfven såg lika förtjust ut som katten Måns när han lurat Pelle" vann stor spridning. Inte nog med att de tvingades acceptera rödgrön politik. Till råga på allt en som förhandlats med Vänsterpartiet. Löfvens hot om extraval framstod som en lyckad politisk kupp. Revolten växte, framför allt inom Moderaterna.

Men när mandatperioden tickar vidare talar mycket för att bilden av överenskommelsen kommer att skifta tillbaka till de borgerligas fördel.

Den stora strategiska poängen med uppgörelsen är att hålla ihop ett borgerligt regeringsalternativ inför valet 2018. Den ska förpassa den innevarande mandatperioden till en rödgrön parentes. Idag talar det mesta för att det blir just så.

Skulle de borgerliga bli större än de rödgröna i valet 2018 är saken klar. De kan ta över och S-MP släpper fram både borgerlig statsminister och borgerlig ekonomisk politik. Skulle de rödgröna däremot bli större än de borgerliga är det ändå inte sannolikt att allianspartierna orkar stå fast vid överenskommelsen. Om den interna kritiken verkat hård nu, är det inget mot hur den skulle låta inför utsikten att släppa fram rödgrön skattepolitik ända fram till 2022.

Regeringen Löfven verkar därför leva på utmätt tid. S-ledarens hopp är en rörig situation efter valet 2018 där de borgerliga splittras i synen på att regera med tillåtelse av SD eller inte lyckas få SDs tillåtelse att regera och där ett eller flera allianspartier i stället tvingas till en uppgörelse med S. Ett ganska tunt halmstrå.

Invandringsfrågan är ett annat exempel på att vinnare och förlorare kan byta plats. Sverigedemokraternas valresultat och invandringsfrågans raketsnabba rörelse uppåt på den politiska dagordningen har försatt hela det politiska Sverige i invandringsfeber. Bara några veckor före valet fanns frågan inte ens med bland väljarna tio viktigaste. Nu har den tagit sig till toppen.

En efter en började partierna anpassa sig till det nya läget. Kristdemokraterna var först ut. Deras krav på att göra uppehållstillstånden tillfälliga blev stilbildande också för Folkpartiet och Moderaterna. Centern skilde sig från alliansbröderna genom att stå fast vid alliansregeringens flyktingpolitik.

Socialdemokraterna, bakbundna av koalitionen med det starkt invandringsvänliga Miljöpartiet, försökte istället lansera nya förslag för jobb, bostad och utbildning till nyanlända.

Gemensamt för alla partier är att de hissat frågan. Partistrategerna vet visserligen att detta kan gynna Sverigedemokraterna ytterligare. Men inget parti vågar ta risken att missa tåget. Alla känner vinden. Alla vill tala om det väljare och medier talar om. Sverigedemokraterna har oavbrutet fortsatt växa medan de partier som försökt vända väljarströmmen genom att byta invandringspolitik ännu inte sett något resultat av fotbytet.

Mitt i denna politiska u-sväng kommer så ett kraftigt omslag i flyktingdebatten. "Välkommen flyktingar" blev slagordet för dagen. Det är för tidigt att avgöra hur det påverkar den partipolitiska opinionen. Skulle den folkliga rörelse vi nu ser för flyktingmottagande bli till en mer beständig organisering kan det få också få en mera långsiktig opinionseffekt.

Och redan nu har det nya tonläget stökat till det för trendkänsliga partistrateger. Men den nya debatten behöver inte få något omedelbart genomslag i opinionsinstitutens partistaplar. Snarare kan den ytterligare blotta den vidgade klyfta som finns i väljarkåren i invandrings- och flyktingpolitiken.

Också i jobb- och skolpolitiken kan vinnare och förlorare byta plats. De frågor som bar fram Socialdemokraternas valkampanj och som också koalitionspartern Miljöpartiet valt att göra till sin viktigaste vid sidan av miljön. Risken är överhängande att de svenska skolresultaten fortsätter att vara svaga när valet 2018 närmar sig. Skillnaden är att nu sitter S och MP i ansvarsburen.

Allra farligast lever regeringen i jobbfrågan. Målet att nå EU:s lägsta arbetslöshet är fortfarande avlägset och ingen inklusive regeringen själv anser att det som hittills kommit ut från regeringsmaskineriet räcker för att nå målet. Arbetslösheten kan därför bli oppositionens bästa tillgång i valkampanjen 2018.

En mandatperiod går fort. För regeringen blir den här ännu kortare eftersom den efter ett år ännu inte fått igenom någon egen budget. Med tanke på att den sista budgeten som påverkar valet 2018 ska läggas hösten 2017 har den rödgröna ministären i praktiken bara två och ett halvt år på sig att slå väljarkåren med den häpnad som skulle vara nödvändig för att överleva nästa riksdagsval.

Kanske är det därför vi inte hör några champagnekorkar smälla i regeringskvarteren denna årsdag.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista