Foto: TT
Den här veckan skrev Åkesson brev till lokala moderater där han ber om samarbete. Foto: TT Foto: Foto: TT
Sverigedemokraternas M-invit

Analys: I längden talar mycket för Alliansen+SD

Den ryske revolutionsledaren Lenin lär ha sagt att kommunisterna skulle stödja socialdemokraterna "som repet stöder den hängde".

Ekots politiske kommentator Tomas Ramberg kommer att tänka på Lenins ord när Jimmie Åkesson erbjuder moderata kommunpolitiker samarbete.

Den senaste tiden har Jimmie Åkesson inte försummat något tillfälle att utnyttja det otåliga muller som hörs inom Moderaterna (M). Förra veckan sa han att Sverigedemokraterna (SD) "med största sannolikhet" skulle stödja en gemensam alliansbudget. Den här veckan skriver han alltså brev till lokala moderater och ber om samarbete.

Missnöjet inom M har tagit sig lite olika uttryck. Ibland krav på att alliansen ska gå samman om en budget som med Sverigedemokraternas hjälp kan besegra regeringens. Ibland att M-ledningen borde försöka avsätta olika ministrar, i första hand utrikesminister Margot Wallström. Ibland ett rakt krav på att Anna Kinberg Batra ska försöka ta över regeringsmakten.

Bakom de olika ropen på hårdare opposition brusar den malande frågan om Moderaternas förhållande till Sverigedemokraterna. I takt med att partiledningen närmat sig Sverigedemokraternas flyktingpolitik får de också svårare att motivera varför den politiska bojkotten av partiet ska fortsätta. "Den tröskeln får nu anses vara så låg att den rimligen inte längre kan utgöra något motstånd" som Jimmie Åkesson beskriver flyktingfrågan i sitt brev till de moderata lokalpolitikerna.

Det tycks även moderatledningen anse. När Anna Kinberg Batra räknar upp skälen till att hon inte vill samverka med Åkesson kommer invandringsfrågan numera en bit ner på listan. I stället vädjar hon till sina partiaktivisters anti-S-reflexer. Sverigedemokraterna vill satsa ännu mera pengar på höjda bidrag än regeringen, de är ekonomiskt oansvariga, de vill inte gå med i NATO och de är enligt M-ledaren allmänt opålitliga.

Jimmie Åkesson har flera skäl att röra runt med pinnen i det moderata boet. På sistone har Sverigedemokraternas opinionskurva planat ut. Genom att utmåla M-ledningen som det stora hindret för ett borgerligt maktövertagande försöker han övertyga moderata sympatisörer att ett starkt SD behövs som en blåslampa mot Kinberg Batra.

Brevet och budgetutspelet är också led i Sverigedemokraternas strävan att bli en legitim samtalspartner till de borgerliga partierna. Det finns en betydande opinion inom Moderaterna som tycker att det är dags att sluta bojkotta SD. En opinion som betraktar partiet som en del av en outnyttjad högermajoritet - en majoritet som om den tas i anspråk kan leda till M-ledda regeringar både nationellt och kommunalt.

Så länge de andra allianspartierna inte vill delta i några försök att störta regeringen eller ens gå ihop om budgetförslag och misstroendeförklaringar kan moderatledningen relativt enkelt vifta bort de interna kraven.

Om Moderaterna själva tog initiativ till misstroendeomröstning skulle det bara riskera att demonstrera allianspartiernas svaghet och splittring och kunna utmålas som en framgång för regeringen. Ännu finns inget som tyder på att den moderata oppositionsfebern smittat vare sig Liberalerna eller Centern. Och Kristdemokraterna har ett opinionsläge som inte lockar till extraval.

Åkessons aktier i alliansleden stärktes inte i helgen, när enskilda sverigedemokrater deltog i främlingsfientliga sammanhang.

Ändå talar mycket för att Åkesson vinner i längden. I ett nytt val, vare sig det blir 2018 eller ett extraval innan dess, kommer de andra partierna att tvingas svara på hur de ska förhålla sig till Sverigedemokraterna efter valet. Inget tyder i dag på att SD skulle ramla ur riksdagen och väldigt lite talar för att de fyra alliansparterna skulle klara att få en egen majoritet. Valet kommer därför troligen att stå mellan att samarbeta med SD eller att avstå från en renodlad alliansregering.

Alliansidén står oerhört stark inom borgerligheten och viljan att underordna sig en socialdemokratisk regeringschef eller samarbeta med Miljöpartiet är mycket begränsad. Mittentanken är svag i dagens svenska politik. Det kommer att finnas ett starkt tryck för att normalisera ett parti som fått väljarnas mandat att sitta i riksdagen för tredje valet i sträck, och sätta punkt för den nuvarande parlamentariska förlamningen.

Principer som är så hållfasta att partier två mandatperioder i sträck frivilligt avstår från regeringsmakt är sällsynta. Mycket talar alltså för att alliansen tar över regeringsmakten efter någon form av uppgörelse med Sverigedemokraterna. Det gäller bara att formulera den på ett sätt som inte framstår som omoralisk. Att en S-ledd regering skulle överleva nästa val ter sig i dag mindre troligt.

Ett samarbete Alliansen-SD är fyllt av problem för alla ingående partier. Alliansen kommer knappast vilja ha in Åkesson i regeringen, det skulle alltså handla om ett samarbete i riksdagen. De senaste decenniernas erfarenheter av den sortens samarbete visar att de skapar betydligt större konvulsioner mellan partierna än koalitionsregeringar. Varje ny stor fråga och varje budget förhandlas inför öppen ridå. Minst en gång per halvår, ofta tätare, fylls luften av dragkampen mellan de ingående partierna. Och varje gång ställs frågan om samarbetet ska hålla eller spricka.

Det är ett förhållande som skulle passa Sverigedemokraterna fint. De kan då få den legitimitet som samarbetet skänker och samtidigt framställa sig som ett oppositionsparti som ständigt ställer otåliga krav på regeringen. Ungefär som Miljöpartiet gjorde under de år partiet samarbetade med den socialdemokratiska regeringen under Göran Persson.

Fast mera. Oppositionsrollen är Sverigedemokraternas livsluft. Att framställa sig som den enda oppositionen mot ett sju-partietablissemang är en central del av partiets tillväxtstrategi. Sverigedemokraternas förebild Dansk Folkeparti har framgångsrikt förenat förhandlingar och samarbete med rollen som kompromisslös systemkritiker. De vill inte sitta i regeringen ens när de erbjuds eftersom de är rädda att förlora väljare då.

Så sent som i höstas visade Sverigedemokraterna hur viktigt det är för partiet att odla sitt politiska utanförskap. Mitt under pågående moderatstämma förklarade SD-ledningen att riksdagen var oduglig som politiskt verktyg och att de nu i stället skulle ge sig ut i landet och mobilisera folket mot eliten i flyktingfrågan.

Jimmie Åkesson tar därför också politiska risker med sina utspel till Moderaterna. För även om Sverigedemokraterna har ståndpunkter i de flesta politiska frågor är de i väljarnas ögon ett enfrågeparti. Det är SD:s flykting- och invandringspolitik som är det överlägset viktigaste skälet till att de drar väljare.

Genom att sudda ut skillnaden mellan SD och M i flyktingpolitiken blurrar Åkesson till den bild av SD som han lever högt på att odla. Det är en bild som bygger på att framstå som det enda partiet som säger sanningen om invandringen.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista