Vänsterpartilogga och Tomas Ramberg
Foto: Patrick Trägårdh/TT, Pablo Dalence/Sveriges Radio
Vänsterpartister vill sluta förhandla med regeringen

V har själva bäddat för frustration i regeringssamarbetet

Den interna frustration som nu bubblar i Vänsterpartiet beror inte bara på regeringens flyktingpolitik. Konflikten fanns redan inbyggd i Vänsterpartiets egen valkampanj 2014, det skriver Ekots politik-kommentator Tomas Ramberg.

Som Ekot har rapporterat börjar en del ledande vänsterpartister ifrågasätta budgetsamarbetet med regeringen. Några vill till och med avsluta det. Där har de paradoxalt nog en del gemensamt med statsminister Stefan Löfven.

Statsministern vill inget hellre än att avsluta budgetsamarbetet med Vänsterpartiet. Det enda som hindrar honom är bristen på alternativ. Det är mycket osannolikt att Vänsterpartiet kan ingå i en regering inom överskådlig tid. Och den uppgörelse V-ledningen själv värderar högst, den om att begränsa vinstuttaget i välfärdsföretag, har mycket små möjligheter att få stöd i riksdagen.

Med så bleka framtidsutsikter försvagas argumenten för att knyta det egna partiets öde till en allt mer impopulär S-MP-regering.

Ända sedan 90-talets början har Vänsterpartiets ledning arbetat för att bli regeringsfähigt. Partiets politiska förslag ska vara "realistiska" och kunna förhandlas med en socialdemokratisk regering. Inte minst kommunalt har partiets företrädare arbetat målmedvetet på att arbeta sig in i de politiska ledningarna.

Grundidén är att vara "bättre socialdemokrater". En urgammal vänstertanke går ut på att de socialdemokratiska gräsrötterna ska tvinga sin motvilliga ledning att samarbeta vänsterut. Vänsterpartiet ska därför göra sig attraktivt för LO-väljare och andra s-röstare som vill dra åt vänster.

När LO och S-vänstern förmådde en motvillig Mona Sahlin att ta med Vänsterpartiet i Sahlins rödgröna allians inför valet 2010 verkade strategin bekräftas. Med den lilla haken att de rödgröna led en kraftig förlust i valet. Inom S drogs därför rakt motsatt slutsats: aldrig mera gå till val på att regera med Vänsterpartiet.

Men Vänsterpartiet lät sig inte avskräckas. Inför valet 2014 upprepade partiordföranden Jonas Sjöstedt så ofta han kunde att partiet inte skulle ställa upp som stödparti åt en S-ledd regering. För V fanns bara två alternativ. Antingen ingå i en regering eller vara i opposition.

Det första Stefan Löfven gjorde efter valet 2014 var att offentligt och demonstrativt avfärda Jonas Sjöstedt som koalitionspartner. Sjöstedt var blek och besviken när han kom ut från mötet med Löfven. Inte för att han på allvar trott att Löfven ville ha honom i regeringen utan för att han inte ens fick förhandla om saken. En sådan förhandling hade varit ett tillfälle att med en lämplig kravkatalog försöka spela fram den där S-opinionen som fick Sahlin att backa 2010. Löfven såg faran och stämde redan i bäcken.

Trots sina sturska deklarationer från valrörelsen om att inte bli stödparti till regeringen är det rimligen så partiets roll bäst kan beskrivas i dag. Ett stödparti som visserligen får igenom en del vänsterförslag men som också tvingas acceptera att regeringen gör mycket större politiska kursändringar i samarbete med partierna till höger. Framför allt den dramatiska omläggningen av flyktingpolitiken men också sånt som utvidgat RUT-avdrag och borttagna krav på kollektivavtal.

I Europa finns exempel på vänsterpartier som har haft stora framgångar. Syriza i Grekland, Sinn Fein på Irland och senast Podemos spektakulära framgång i det spanska valet. Podemos har inte nått styrka genom att lägga "realistiska" förslag utan genom vad som ofta beskrivs som vänsterpopulism. Alltså att från vänster göra det som Sverigedemokraterna gör från höger. Att utmåla sig som folkets röst mot den politiska eliten, partiet som vågar sticka upp och säga det många väljare vill höra. Fast Podemos gör det utan invandringsmotstånd.

Det är svårt att jämföra Sverige med Spanien. Men den strategin har gjort Podemos betydligt mera aktuellt för regeringsdeltagande än Vänsterpartiets mer försiktiga strategi har gjort i Sverige.

För många vänsterpartister är det närmast en naturlag att en socialdemokratisk regering leder till att otåliga S-väljare går över till Vänsterpartiet. Det förekommer också nu. Men för vänsterpartisterna är det ett misslyckande att fler s-väljare byter till Sverigedemokraterna.

Än så länge har partiledningen med Jonas Sjöstedt och den ekonomiska förhandlaren Ulla Andersson majoritetens stöd för att fortsätta samarbetet med regeringen. Men skulle kritikerna vinna kan det, åtminstone i teorin, leda till att regeringen faller. Moderaterna har ju ställt som krav för att tolerera Löfven som statsminister att han leder den största konstellationen i riksdagen och utan Vänsterpartiet skulle Alliansen bli större än S-MP.

Det är som sagt ett ganska teoretiskt resonemang. Som inte bara föutsätter att allianspartierna enas om att försöka fälla regeringen. Utan också att Vänsterpartiet skulle vilja agera så att en socialdemokratisk statsminister ersätts av en moderat. Det sker inte.

Så även om Vänsterpartiet skulle bryta förhandlingarna och gå fram med ett eget budgetförslag kan regeringen i slutändan räkna med deras stöd. Och det är också ett av Sjöstedts och Anderssons bästa argument för att fortsätta förhandla. De kan alltid hävda att det är bättre med små framgångar än inga alls.

Relaterat

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".