Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Sverige stödde Mugabe väldigt länge

Publicerat söndag 19 november 2017 kl 07.58
Mugabe
Foto: Tsvangirayi Mukwazhi

Svenska regeringar stödde Zimbabwes ledare Robert Mugabe under lång tid – även sedan det stod klart att han hade diktatoriska tendenser.

Enligt Afrikakännaren Bengt Nilsson hade svenska politiker en naiv inställning till afrikanska frihetsrörelser.

– Socialdemokraterna hoppades på att kunna sälja in sin socialdemokratiska modell i de här länderna. Men det blev inte mycket socialdemokrati av det hela, säger han.

Bengt Nilsson har skrivit flera böcker och ett antal kritiska krönikor om den svenska politiken i Afrika under efterkrigstiden.

– Det fanns ett väldigt engagemang för befrielsekampen i södra Afrika, och Zimbabwe blev något av en darling. Man hade stora förhoppningar om en demokrati i vardande, och investerade mycket prestige i att stödja landet.

Han anser att man på ett mycket tidigare stadium borde ha förstått vilken typ av människa Mugabe var, framför allt efter händelserna 1983-84 då Mugabes trupper massakrerade uppemot 20 000 civila i regionen Matabeleland.

– Men prestigen gjorde att man blundade. Inte förrän år 2000 då Mugabe förstörde landets ekonomi kom man till besinning. Då upphörde det mesta av stödet, säger Bengt Nilsson.

Den svenska politiken byggde delvis på Olof Palmes engagemang för tredje världen. Han var vän med Robert Mugabe och ville skapa en ny världsordning. 

– Då kunde man ursäkta att Mugabe kanske inte var en fullfjädrad demokrat, och man kunde motivera stöd till rent kommunistiska rörelser, säger Nilsson.

Författaren och akademiledamoten Per Wästberg, som länge var engagerad i södra Afrikas befrielsekamp, håller med om att inställningen till Mugabe var naiv från början.

– Han sågs som den som hade möjlighet att ena Zimbabwe, och i början såg ju allt bra ut. Hans första framträdande 1980 var lysande, säger Wästberg som själv träffade Mugabe vid ett flertal tillfällen.

Han håller också med om att massakrerna 1983-84 borde ha fått de flesta att reagera.

– Det kan man ha dåligt samvete för. Det sopades under mattan innan katolska kyrkan i Zimbabwe avslöjade i sin helhet vad som hänt.

Att många svenska politiker blundade för utvecklingen i Zimbabwe tror Wästberg berodde på den intensiva avskyn för vad de vita minoritetsregimerna och portugisiska kolonialregimer ställt till med i södra Afrika. 

– Därför ursäktade man att de flesta av frihetsrörelserna leddes av marxist-leninister, säger han.

– Jag träffade flera av dem personligen, inte bara Mugabe. Då poängterade de inte sina marxistiska rötter.

Wästberg bröt slutligen med Mugabe på 1990-talet.

– Besvikelsen är enormt stor över utvecklingen i hela södra Afrika, framför allt Angola. Men allra störst är besvikelsen jag känner över Mugabe, säger han.

Bengt Nilsson tycker att det svenska biståndet till Zimbabwe borde ha avslutats på ett tidigt stadium.

– Biståndet har cementerat de rådande strukturerna i många afrikanska länder, och förhindrat nödvändiga reformer, säger han.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".