Politiker i Zimbabwe.
Emmerson Mnangagwa. Foto: Tsvangirayi Mukwazhi/TT

Porträtt: "Krokodilen" tar över i Zimbabwe

Emmerson Mnangagwa är nära förbunden med militären
2:12 min

Emmerson Mnangagwa väntas sväras in som Zimbabwes nya president. Politikern som kallas för "krokodilen" blev till slut den som satte punkt för president Mugabes långa vanstyre.

I alla år har Emmerson Mnangagwa varit den grå eminensen bakom Zimbabwes ledare Robert Mugabe. Att han nu beslutade sig för att kliva fram ur skuggorna blev till slut det som ledde till Mugabes fall efter 37 år vid makten.

Han kallas för krokodilen, och att det var han som lurade i vassen under Zimbabwes kuppvecka är det få som har betvivlat. Även när man inte hörde ett ord från Mnangagwa själv under de dramatiska händelserna. Eller kanske just därför.

Ända sedan pansarfordonen rullade in på Harares gator och generalmajor Moyo gjorde militärens första uttalande iklädd kamouflagekläder i stats-tv, har det varit av yttersta vikt för de som nu håller i trådarna att låtsas som om det inte handlar om en statskupp. I folkmun har den ironiskt döpts till "the no-coup", icke-kuppen, eller "the cool", en eufemism många i Zimbabwe kunde kosta på sig, eftersom så många sympatiserar med militärens underliggande mål – att sätta punkt för Robert Mugabes långa vanstyre.

Mnangagwas tystnad under hela processen tjänade till att på ytan distansera den politiska kronprinsen från militären. Att en ny ledare för landet kommer till makten med militära medel skulle vara svårt att svälja både för Zimbabwes folk och för grannländerna.

Men den distansen handlar just bara om ytan. I själva verket är Emmerson Mnangagwa nära förbunden med landets militär: det var han som ledde själva skapandet av det nya landet Zimbabwes nationella försvar, när han som säkerhetsminister direkt efter självständigheten 1980 översåg när de olika befrielserörelsernas militära grenar sattes ihop med det då före detta Rhodesias armé.

Och en av dem inom militären som han har stått allra närmast i alla år är generel Chiwenga, i dag landets högsta militär och den som nu lett kuppen i Zimbabwe.

Mnangagwas starka band till militären har också en annan mycket viktig komponent: pengar. Emmerson Mnangagwa är utpekad av FN som en av de som var med när Kongo-Kinshasa plundrades på sina rikedomar under det som kommit att kallas Afrikas första världskrig, eftersom så många grannländer drogs in i striderna i Kongo.

Många ögonbryn höjdes över att Zimbabwe som inte ens har en gräns mot Kongo gick in så aktivt i konflikten, men drivkrafterna var inte svåra att spåra. Det mineralrika Kongo är både bokstavligt och bildligt en guldgruva, och i utbyte mot militär som kunde försvara Kongos president Kabila mot otaliga milisgrupper fanns stora mineralrikedomar att hämta, inte minst guld och diamanter.

I den utförliga FN-rapporten som undersökte plundringen av Kongo under kriget beskrivs Mnangagwa som arkitekten bakom regeringspartiet Zanu-PF:s kommersiella intressen i Kongo. Även militären anses ha fått sin del av kakan, både i Kongo och i exploateringen av Zimbabwes egna diamantgruvor. Den anses ha gynnat just militären i Zimbabwe, bland annat enligt en alldeles färsk rapport från Global Witness.

Så när Mugabes fru Grace Mugabe började sin klättring inom regeringspartiet för några år sen var förvåningen till en början stor, men ingen satte aktivt stopp för hennes egna maktambitioner. Inte förrän hon och president Mugabe själv hotade den allra innersta kärnan av makt och pengar inom regeringspartiet: vicepresident Emmerson Mnangagwa och hans band till militären. Det var när Mugabe sparkade honom från posten som vicepresident som kuppen mot presidenten rullade i gång.

Planen att Mnangagwa skulle ta över fanns där redan innan, in i minsta detalj, enligt uppgifter i sydafrikanska City Press. Det var tänkt att ske under partikongressen i december men när Mugabe hann före och sparkade Mnangagwa blev det en militär "icke-kupp" i stället för det rent politiska övertagande som var planerat, enligt tidningen. Kuppen överraskade omvärlden men vilade i själva verket på planer smidda sen länge, om uppgifterna stämmer.

När glädjeyran lagt sig, kommer ljuset sättas på vem det egentligen är som tar över nu.

Mnangagwa var säkerhetsminister under de blodigaste åren i landets självständiga historia, när arméns ökända 5:e brigad gick in i Matabeleland och rensade ut oliktänkande som ansågs vara ett hot mot Mugabes makt. Minst 4 000 människor dödades enligt den katolska kyrkans kommission som avslöjade vidden av terrorn. Många bedömare tror att det i verkligheten rör sig om många fler dödade, kanske uppåt 20 000 personer.

Mnangagwa var också den som höll i trådarna för att hålla Mugabe kvar vid makten vid det mycket uppmärksammade valet 2008. Regeringspartiet höll sensationellt på att förlora mot den allt starkare och populärare oppositionen inom MDC, men mellan första och andra valomgången utsattes MDC-väljarna för så mycket våld att oppositionsledaren Morgan Tsvangirai valde att dra sig tillbaks från valet.

Å andra sidan var Mnangagwa i sin centrala position med när koalitionsregeringen sen förhandlades fram efter valet – den första eftergiften någonsin gentemot oppositionen vad det gäller den styrande makten i landet. Tidigare i höstas uppgav också nyhetsbyrån Reuters att det pågick samtal mellan Mnangagwa och oppositionen i MDC om att samarbeta för att hela landet post-Mugabe och för att kunna genomföra nödvändiga politiska och ekonomiska reformer. MDC förnekade då genast att det skulle stämma.

Det var också Mnanagagwa som försökte hitta mer sunda ekonomiska strategier efter hyperinflationens dagar, medan Mugabe sades vara den som höll emot. Mnangagwa sökte nya kontakter med IMF och EU och reste till Kina för inspiration om hur ekonomin skulle kunna komma på fötter igen.

Nationellt samarbete över partigränser och att rädda landets havererade ekonomi blir de två absoluta huvuduppgifterna för den som nu ska ta över landet. De som i dag ser Mnanagagwa som en möjlig positiv förändring har säkerligen just de två punkterna i åtanke. Trycket från omvärlden om att Zimbabwe nu måste ta en annan väg efter 37 års auktoritärt styre kommer ju också vara mycket stort.

Frågan är om det räcker.

Mannen som nu tar över har alltså varit med Mugabe i princip under hela hans styre, och anklagas för att ha haft ledande roller i några av landets mest auktoritära stunder. Han har inte heller varit en populär person bland Zimbabwes väljare: två av tre gånger har han förlorat mot oppositionens kandidater i de valkretsar han ställt upp i. Nu blir han troligen satt att försöka leda regeringspartiet Zanu-PF till seger i nästa val.

Han har alltså populariteten mot sig men armén med sig. Ett mönster som känns alltför väl igen från Mugabes tid vid makten.

Det finns mycket för Zimbabwes Mnangagwa att bevisa, om han inte ska krossa alla drömmar om att det är ett nytt Zimbabwe som ska komma nu.

Mer om Zimbabwe

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".