Övning.
Scen ur övningen Wargvinter. Foto: SR

Blåljuspersonal i stor terrorövning

"Vi behöver se ett mer resolut ingripande"
1:55 min

I dag hölls den första stora samövningen inför en terrorattack mellan polis, räddningstjänst och sjukvården.

400 personer deltog i övningen som bland annat bestod av en låtsasattack med en bilbomb och ett gisslandrama.

Plötsligt hörs en stor smäll och på gatan står en röd bil helt sönderkrossad. Den brinner. Folk springer och skriker, någon gråter. På gatan ligger tiotals skadade som desperat ropar på hjälp.

Mycket ser realistiskt ut – och det är meningen. Övningen Wargvinter har planerats utifrån verkliga händelser, bland annat terrordådet den 7 april på Drottninggatan i Stockholm.

Blåljusmyndigheternas första stora terrorsamövning äger rum på Livgardets övningsfält i Kungsängen, där man har ställt upp kulisser som utgör en stadskärna. Cirka 200 personer, framför allt gymnasieelever, deltar som figuranter. De spelar alltså vanliga människor som råkar vara på attentatsplatsen.

Med i övningen finns också ett tjugotal britter med amputerade ben och armar. De har hyrts in för att spela riktiga skadade. Poliser, sjukvårdspersonal och brandmän ska lära sig att arbeta tillsammans under en händelse med pågående dödligt våld.

Scenariot är följande: En terrorgrupp har gjort ett angrepp, skadat och dödat många människor och tagit gisslan. Myndigheterna ska rädda liv, avbryta attacken och minska effekterna av angreppet.

Ungefär hundra meter från den södersprängda bilen stormar polisen en flervåningsbyggnad där terroristerna har tagit gisslan. Räddningsaktionen sker under explosioner och skottlossning.

– Jag tycker att det går som vi har förväntat oss, säger Svante Borg, chef för Storstockholms brandförsvar och en av dem som ledde dagens övning.

– Vi ser både saker som vi vill fortsätta göra precis på det sättet, men vi ser också saker som vi behöver putsa på och justera.

Vad är det som behöver justeras?

– Vi behöver se ett mer resolut ingripande där vi jobbar tillsammans. Polisen behöver komma fram snabbare så att vi sen kan ta hand om det akuta omhändertagandet. För vi måste räkna minuter. Om vi ser stora amputationsskador så är det minutrarna som gör skillnad.

– Men det här är bra för den utvärdering vi gör för nu kommer vi att sätta oss ner och diskutera om vi gjorde det vi kunde, om vi gjorde det tillräckligt snabbt. Och då brukar det bli så att vi behöver bli snabbare, vi behöver bli kraftfullare, säger Svante Borg.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".