Ekots inrikespolitiske kommentator Tomas Ramberg .
Ekots inrikespolitiske kommentator Tomas Ramberg om partiernas vallöften. Foto: Mikael Grönberg, Sveriges Radio och TT.

Ramberg: Hur lockar man väljare?

6:38 min

Det kan se ut som om partierna sprätter ut vallöften i parti och minut men det finns oftast en strategisk tanke med de politiska utspelen. Här berättar Ekots politiske kommentator Tomas Ramberg hur tänket bakom ett vallöfte kan se ut.

Kommentar/analys: Detta är en kommenterande publicering. Sveriges Radio är oberoende och agerar inte i något politiskt partis, intresseorganisations eller företags intresse.

Det finns några enkla grundprinciper när partistrateger utformar vallöften. Det är viktigt vilka som tjänar och vilka som förlorar på förslaget. Hur många de är. Och vilka som kan väntas reagera häftigast; de som vinner eller de som förlorar.

Ett idealiskt vallöfte är ett förslag som ger nästan alla väljare en förmån. Men som betalas av en liten grupp utan makt i valdebatten. Då blir många på gott humör och få arga. Så långt låter det enkelt men i verkligheten är det svårare.

Om du till exempel vill betala förmånen med förmögenhetsskatt och fastighetsskatt har du gett dig på fel grupper. Då kommer valdebatten snart att bli väldigt jobbig. Samtidigt som den där förbättringen för alla blir så liten att den knappast skapar någon entusiasm alls.

Därför kan det vara smartare att finansiera vallöften med metoder som är så abstrakta att folk inte märker hur de drabbas. Att inte låta skatter, bidrag och myndigheternas anslag följa löneutvecklingen till exempel. En smygande finansiering. Eller spara pengar på en grupp som inte kan protestera eller som få lyssnar på. Att dra ner på flyktingkostnader påverkar mest människor som inte får rösta och kanske inte ens finns i Sverige.

Enligt samma resonemang är ett dåligt vallöfte ett som bara en liten grupp har nytta av men som alla andra måste vara med och betala. Att ge några tusen ensamkommande en ny chans att utbilda sig och stanna i Sverige ses av många som ett sånt förslag.

Visserligen blir tre miljarder kronor utspritt på hela befolkningen inte så mycket pengar per person men det hjälper inte, problemet är att det gör många på dåligt humör samtidigt.

Det finns nämligen inget rakt samband mellan vad ett förslag kostar och vilken reaktion det utlöser. Folk blir inte tio gånger så ilskna om de förlorar tusen kronor som om de förlorar hundra. Det är förlusten som är problemet.

Detsamma gäller fördelar. Du tiodubblar inte antalet väljare genom att tiodubbla kostnaden på ett vallöfte. Då kan det vara bättre att använda pengarna till flera lite billigare vallöften.

Och då kommer vi till en annan tumregel för konstruktörer av vallöften. De som förlorar blir argare än vad de som vinner blir glada. Den politiker som berövar en grupp en förmån i syfte att ge aldrig så fina förmåner till andra grupper kan få uppleva att gatorna fylls med protester mot den indragna förmånen. Medan de som ska få det bättre knappast hörs av alls.

När alliansregeringen sparade på a-kassan och sjukförsäkringen för att ge skattesänkningar till miljoner löntagare föll opinionssiffrorna kraftigt. Fackföreningar och sjuka protesterade men de som fick skattesänkningar var ganska tysta.

Men när det gått några år blir rollerna ombytta. Socialdemokraterna, som protesterade när jobbskatteavdragen genomfördes, har sen aldrig vågat gå till val på att de ska avskaffas.

Trögheten är ett stort problem för partier som vill lansera nya stora förslag nära inpå ett val. Den första reaktionen är motstånd och kritik. När Socialdemokraterna sent i valrörelsen 1998 lanserade kraftigt sänkta avgifter på förskolan, "maxtaxan", plockades förslaget sönder och kritiserades från både höger och vänster. Men i nästa val var det nästan inga partier som ville avskaffa maxtaxan, då hade den satt sig som en populär reform.

Ett vallöfte ska helst gälla något som en regering verkligen kan styra över. När Socialdemokraterna lovade att Sverige ska få EU:s lägsta arbetslöshet var det ett slagkraftigt löfte eftersom det signalerade en hög ambitionsnivå, att partiet band sig för ett tufft mål. Problemet är att andra länder bestämmer var Sverige hamnar i den europeiska arbetslöshetstabellen.

Konkretion är viktigt. Att lova ge X antal miljarder till landets kommuner påverkar bevisligen många väljare. Men de kan inte föreställa sig hur. Därför har det blivit populärt med löften som tvingar kommunerna att satsa pengar på en viss grupp. Då kan man till och med satsa mindre pengar, det är viktigare att vallöftet verkar begripligt.

Det är lättare att uppskatta siffror i kombinationer som "10 000 fler poliser" eller "14 000 fler som arbetar i vården". Och ännu lättare om du blir utlovad att få kontakt med en läkare inom X antal timmar.

Men långt ifrån alla vallöften handlar om pengar och siffror. Nya lagar och skärpta straff är lättbegripliga och till synes kostnadsfria förslag som signalerar handlingskraft. Att förbjuda något många tycker är dåligt vinner lätt gehör. Även om jurister och experter kommer med starka invändningar uppskattar väljarna viljan bakom förslaget. Nackdelen är att de sen kan vara svåra att genomföra eller blir verkningslösa.

En inte oviktig egenskap hos ett vallöfte är ju att det ska fungera. Och kunna genomföras snabbt. I nästa valrörelse kommer medier och väljare att påminna partierna om innehållet i deras fyra år gamla valmanifest och då är det bra att kunna bocka av genomförda löften.

För att inte måla politiken i alltför cyniska färger: Partierna har naturligtvis också ideologiska motiv när de väljer sina vallöften. De tycker helt enkelt att vissa ideer är mer rätt än andra. Och inte minst företräder de sina väljargruppers ekonomiska och sociala intressen. Det kan vara villaägare, företagare, låginkomsttagare eller fackföreningar.

Igenkänning hos tänkbara väljare är i sig en viktig egenskap hos ett vallöfte. Miljöpartiet ska satsa på miljöpolitik, Kristdemokraterna på äldrefrågor för att ta några exempel.

I årets val kommer vallöften att spela mindre roll än vi blivit vana vid. Den gångna mandatperioden och opinionssiffrorna visar att inget enskilt parti eller block kan lova att få igenom sin politik efter valet. Både de rödgröna och alliansen är svaga och kan efter valet tvingas kompromissa bort delar av sin politik.

Vi vet inte säkert vilka partikombinationer som kan komma att styra regeringspolitiken. Ännu mindre vilken politik en ny regering förhandlar sig fram till.

2018 års val blir ett val då inget parti kan lova någonting säkert.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".