De otydliga alternativen

Regeringen och dess stödpartier - trots att de knappast rosat marknaden - tycks ha tagit igen nästan hela den borgerliga alliansens försprång från i somras. Spekulationerna är många om varför. Studio Etts Björn Elmbrant har hittat en möjlig förklaring i en av höstens memoarböcker.

Det är på sätt och vis segraren som skriver historien i Sture Eskilsson läsvärda bok ”Från folkhem till nytt klassamhälle”.

Han var under många år Svenska Arbetsgivareföreningens (SAF:s) chefsideolog, klev sedan över till tankesmedjan Timbro.

Eskilsson arbetade uthålligt för att bryta de värderingar som fanns i Sverige för 40 år sedan. SAF och Timbro vann slaget om dagordningsmakten. Marknadslösningar blev betydligt viktigare än politiska modeller, individen växte på kollektivets bekostnad. Ändå är segraren Sture Eskilsson i sin memoarbok inte alls nöjd.

Visst blåser det starka frihetliga vindar i de övre luftlagren, skriver Eskilsson, men i luftlagren strax ovanför människorna är det närmast en ängslig stiltje, där finns ingen som helst vilja till systemförändring.

Han tycker att näringslivets företrädare har abdikerat sedan den epok när han jobbade på SAF. Enligt Eskilsson finns idag ingen aktör som ens försöker matcha regeringen och LO. Storbolagens direktörer verkar nöjda med sina fallskärmsavtal och att ordet ”socialism” blivit tabu.

De politiska partierna saknar idéer, menar Eskilsson. Partiernas mål är makten, och den politiska debatten handlar därför nästan enbart om olika sätt att erövra eller befästa denna makt.

En gång i tiden klagade SAF och Timbro på tv:s vänstervridning, nu några decennier senare har samhällskritik ersatts av underhållning. ”Majoriteten av medborgare nås inte av någon systemkritik. Mediekanaler som når en stor publik bjuder på helt annat stoff”, är den forne Timbro-generalens omdöme.

Sture Eskilsson går hårt åt den nye moderatledaren Fredrik Reinfeldt för att denne säger sig inte vilja ha ett systemskifte och för att ha lagt sin politik nära socialdemokraternas: ”Kvar blir strider om marginella skillnader ifråga om skatter och bidrag”, hävdar Eskilsson.

Och han kan i och för sig förstå taktiken: ”Problemet är emellertid att man därmed accepterar den kollektivistiska problemformuleringen. Det politiska spelet äger rum på socialdemokraternas spelplan”, menar han.

Eskilsson har varit medlem av moderaterna i fyrtio år, ändå är han närmast ursinnig över vad han uppfattar som sitt eget partis bristande ideologiska ryggrad i flyktingfrågan:

”Jag kan inte begripa, inte acceptera att moderaterna går samman med socialdemokraterna för att förhindra förverkligandet av de övriga partiernas förslag i riksdagen om amnesti för dessa flyktingfamiljer”.

Den gamle SAF-direktören skriver att de borgerliga partierna istället måste ”... bli bärare av frihetens vindar, inte huka sig och mest tänka på vad det stora maktpartiet kan hitta på för motangrepp.”

Politiken får inte reduceras till en fråga om skatter och bidrag: ”Medborgarna måste också ges möjlighet till ett ideologiskt vägval,” hävdar författaren.

Många känner förmodligen igen sig i Sture Eskilssons analys av de otydliga alternativen inför valet om nio månader. Här kan finnas en förklaring inte bara till väljarnas svaga intresse för partipolitik i största allmänhet, utan också till att Alliansen nu tycks ha tappat mark i opinionen.

Samtidigt är det lite hisnande att tänka tanken att Eskilsson visserligen vann slaget om opinionen, men att han samtidigt kan ha råkat kasta ut barnet med badvattnet.

För kan det vara så att när politiken trängdes tillbaka, dog också idéerna? Istället för vänster-TV fick vi en apolitisk TV. Och om individen segrat, varför ska vi då bry oss om andra, t ex flyktingar?

Björn Elmbrant
bjorn.elmbrant@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".