Kulturkrönikan 12 februari

Veckans kulturkrönika handlar om en Muhammed som blev en av världens mest dyrkade - och en av världens mest avporträtterade - Muhammad Ali.

Ali, en gång Cassius Clay - också aktuell med memoarer - kom bland mycket annat att bli tidsspegel, mediefenomen, en superidol som förvandlade både boxningen och sporten. Det menar i tidskriften Axess sociologen Geir Angell Öygarden.

Ali, menar Öygarden, förpassade sina motståndare till skuggorna också symboliskt: med Ali slog gonggongen för de klassiska nävkämpar som slog sig ur slummen och det svarta gettot. Tystlåtna kämpar för vilka sporten var sig själv nog. I det nya mediesamhället skulle show och underhållning, artisteri och image bli lika viktiga som idrotten i sig. Så kunde rubrikerna bli fetare och penningflödena större.

Ali blev också mediepajas, skivartist, poet, och till slut en muslim som medvetet knöt an till arabisk kultur snarare än Malcolm X svarta frigörelse, noterar artikelförfattaren. Men främst var han, menar Öygarden, ett vuxet barn som förstod att spela på media, väcka rubriker, räcka ut tungan åt motståndare och vara samtidens store Narcissus, mytgestalten för ett nytt kulturklimat.

Ali insåg att boxning som så mycket annan elitsport skulle bli teater lika mycket som idrott. Han vågade spela på vit smygrasism när han framställde motståndare som gorillor eller fåniga Onkel Tomfigurer. Idrottens gamla gentlemannaideal förpassades till glömskan, här gällde det att vara chockerande, verbal, smart, oförutsägbar och TV-mässig. Med Ali gick vi in i ett infantilt spektakulärt mediesamhälle utan heder och ära, finner sociologen Öygarden. Det gällde inte längre att vara någon, att representera äkta vara, utan bländverk och show.

När Ali kallade motståndaren Sonny Liston en ful gammal björn, var det ren PR-show för att höja prislappen på det egna varumärket. Det bekände också Ali i en intervju 1965 gjord av Magnus Bank...

”...yes it was just publicity...to make people more angry... and to make more money...”

Som muslim vet jag också värdet av ödmjukhet, förklarade Ali för sin svenske intervjuare - men PR- världen kräver sitt spel för att tillräckligt många miljoner ska rulla in.

Det är intressant att jämföra sociologen Öygardens Alistudie med fjolårets till svenska översatta studie av tennisens superidol John McEnroe av Observerjournalisten Tim Adams.

McEnroe var en annan enfant terrible som gjord för mediesamhället. Adams visar hur McEnroe var en ny tids barnasjäl i en vuxenkropp, en plutmunnad puer aeternus som kunde tillåta sig vilka kommentarer och gester som helst. McEnroe kom att chocka själva den gamla gentlemannasportens Mecka, Wimbledon, med att lik en Bill den förskräcklige förvandla centercourten till Hela havet stormar.

Men McEnroe förstod också att göra guld av sin uppkäftighet. Sportskomärket Nike lånade hans rebellimage till en globalreklamslogan som ”Just do it!” och McEnroes infantila lynnighet fick sånt genomslag att den bland annat inspirerade huvudrollsinnehavaren i gestaltningen av den unge puerila Mozart i Milos Formans omtalade film.

Om Ali kunde kalla en motståndare för en korkad svart björn - till mediernas förtjusning - kunde McEnroe kalla domare för ”inkompetenta fårskallar och en skam för mänskligheten.” Och sportjournalister för ”löss”.

Med Ali, McEnroe och andra tycks den sista oskulden ha lämnat sportens alltmer finans -och mediestyrda värld.

Vill man ta del av en kulturstudie av en ännu idyllisk idrottsvärld kan man läsa exempelvis kulturjournalisten Eva av Geijerstams bok om efterkrigstidens svenska superfotbollstrio GreNoLi. Författaren skriver exempelvis om idolen Nordahl som ”överblickbar, enkel, rak och uppriktig som gatan genom en svensk bruksort...”

Johannes Ekman
johannes.ekman@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".