Oljan präglar Irans relation till västvärlden

Dag för dag trappas ordkriget upp mellan Iran och västvärlden. Den här gången handlar det officiellt om Irans eventuella och framtida tillgång till kärnvapen. Tidigare har det alltid handlat om Irans energitillgångar, de enorma olje- och naturgasresurserna.

En sak är säker: det 100-åriga komplicerade förhållandet mellan Iran och de anglosaxiska länderna fortsätter. Ett förhållande som är fyllt av spionintriger, krig, statskupper, revolutioner och svek.

Allt började egentligen för nästan exakt 100 år sedan. Det allt svagare turkiskt ottomanska väldet i Mellanöstern var på väg att försvinna, samtidigt som den västliga industriella evolutionen började nå nya nivåer och oljan började bli den viktigaste handelsvaran i världen. Oljan fanns i Persien, dåvarande Iran. Ända fram tills mitten av 1900-talet hävdade experterna att det persisktalande Iran hade världens största oljereserver. Stora delar av den arabiska oljan var fortfarande då okända. Inte minst den saudiska oljan.

Vid början av 1900-talet upptäcktes de riktigt stora iranska oljekällorna. Den gången kämpade dåvarande stormakterna Storbritannien, Tyskland och Tsarryssland om att få herraväldet över dessa oljerika områden. Det turkiska ottomanska riket som under århundraden hade härskat över den här oljerika regionen, skulle snart falla sönder och samman.

Storbritannien var i början av 1900-talet fortfarande den dominerande makten i världen, inte minst eftersom landet hade den mäktigaste militärmakten och kontrollerade världens hav. London började med att överta kontrollen över dagens Kuwait. Nästa fas var att försäkra sig om oljefyndigheterna i Persien, dagens Iran. Här skulle den brittiske mästerspionen Sidney Reilly spela en avgörande roll.

Att det funnits olja i Persien var känt sedan länge. Men denna del av orienten var utanför britternas kontroll vid den här tidpunkten. I stället skulle en excentrisk australiensisk ingenjör och amatörgeolog, William Knox d’Arcy, bli den allra förste utländske ägaren till de iranska oljefyndigheterna.

D’Arcy befann sig i slutet av 1880-talet i Persien där han studerade landets historia.

Under 1890-talet kallade den då nye persiske monarken, Shah Muzaffar al-din, till sig D’Arcy och bad australiensaren om att arbeta för honom. D’Arcy skulle hjälpa till att bygga upp landets första industrier och järnvägar. 1901 visade shahen sin tacksamhet genom att för en relativt billig penning ge D’Arcy en 60-årig koncession för att kunna leta och borra efter olja på persisk mark.

Den excentriske och djupt religiöse australiensaren var dock tvungen att finna en samarbetspartner för detta enorma projekt, något som den brittiska säkerhetstjänsten hade lyckats snappa upp. Det var bråttom, för ryska och franska intressenter fanns redan på plats.

Den brittiska säkerhetstjänsten gav mästerspionen Sidney Reilly i uppdrag att söka upp D’Arcy och på ett eller annat sätt övertyga denne om att välja det brittiska företaget, Anglo-Persian Oil Company, som samarbetspartner.

Ett företag som hade bildats i London och som officiellt var ett privat aktiebolag. I själva verket stod den brittiska staten bakom företaget.

Mästerspionen Reilly hade läst på sin läxa. Bland annat kunde han konstatera att d’Arcy var mycket religiös. Reilly som var en mästare i att spela olika roller valde att klä ut sig till präst inför mötet.

Därefter började övertalningen om att låta Anglo-Persian Oil Company få de 60-åriga rättigheterna om att leta och utvinna olja i Persien. Ett av Reillys främsta argument var att företaget var mycket gudfruktigt.

D’Arcy lät sig övertalas och signerade avtalet. Det visade sig senare att Reillys bedrift hade inträffat i elfte timman. Det fanns redan ett avtal klart mellan D’Arcy och en fransk intressent. Det var i praktiken bara underskrifterna som fattades.

Storbritannien hade lyckats säkra de persiska oljetillgångarna något som skulle komma att visa sig livsviktigt för utgången av inte minst det första världskriget.

I Iran hade dock situationen förändrats radikalt före och under det andra världskriget. Shahen Reza Pahlavi försökte bryta den brittiska dominansen. Allt starkare nationalistiska och religiösa krafter i Iran började tala om att det nu var dags att Iran skulle bryta sig loss från utomstående länders dominans.

Storbritannien hade starka misstankar om att Iran skulle ställa sig på Hitlertysklands sida under andra världskriget. Den sittande Shahen Reza Pahlavi hade deklarerat att Iran skulle förbli neutralt, men redan under 1930-talet hade Shahen starka ekonomiska förbindelser med Tyskland.

Inte minst föredrog den iranska ledningen att anlita tyska och italienska tekniker och ingenjörer för att bygga upp den inhemska industrin. När andra världskriget bröt ut började London ställa krav gentemot Teheran att utvisa de tyska teknikerna från landet.

London fruktade att Tyskland skulle kunna komma i besittning av den iranska oljan och därmed kunna vinna kriget. Shahen vägrade att följa Londons uppmaningar vilket ledde till att Storbritannien tillsammans med Sovjetunionen ockuperade Iran 1941. Shahen sattes i husarrest av britterna och tvingades abdikera till förmån för sin son Muhammed Reza Pahlavi.

Vid den här tiden var britterna lika impopulära bland de iranska befolkningsgrupperna som USA är i dag.

Men det var faktiskt den iranska regeringen som 1942 bjöd in USA till landet. I ett försök att slippa förnedras ytterligare bad man om amerikansk hjälp. USA skickade Generalen M. Norman Schwarzkopf (sonen, Generalen Norman Schwarzkopf ledde de amerikanska trupperna i det första kriget mot Irak 1990-91) som fick till uppgift att träna och bygga upp den iranska polismakten. Denna styrka tränades mitt under brinnande krig och skulle senare bli ett viktigt amerikanskt instrument när USA tog över kontrollen av den iranska oljan.

Under krigsåren rådde en närmast spänd politisk stämning i Iran. Politiska mord hörde till vanligheterna och det skulle bli än värre direkt efter kriget. De religiösa ledarna spydde ut sitt hat mot Storbritannien och den västinfluerade Shah-familjen. Samtidigt började kommunisterna och det vänsterorienterade Tadehpartiet att få mer att säga till om. Vänstern fick också stöd av Moskva som ända fram till 1946 hade trupper i norra Irak.

I den politiska mittenskalan fanns reformanhängarna, de kungatrogna och nationalisterna. En sak enades samtliga dessa grupper kring, nämligen hatet mot allt utländskt inflytande, inte minst det brittiska.

Både Storbritannien och nu även Sovjetunionen krävde större andelar av den iranska oljan. Något som ledde till att den iranske nationalistledaren Mohammed Mossadegh 1944 presenterade ett förslag till det iranska parlamentet om förbud att förhandla om den iranska oljan med främmande makter.

Mossadegh citerade samtidigt en kommentar i den brittiska tidningen Times, där en ledarskribent förslog en uppdelning av Iran efter kriget, där Storbritannien, Sovjetunionens och USA skulle få var sin del. Mossadegh framstod mer och mer som den store ledaren i Iran. Inte minst sedan han aktivt drivit en kamp för att få ut alla utländska trupper från Iran, vilket han lyckades få igenom med FN:s hjälp 1948.

Nu började en ny strid med britterna. Iranierna ansåg sig förfördelade när det gällde oljevinsterna. Det brittiska oljebolaget där den brittiska staten var majoritetsägare kunde under åren 1945-50 plocka ut en vinst på 250 miljoner brittiska pund medan Iran under motsvarande tid endast fick ut 90 miljoner pund i royaltyn.

Iranierna krävde en 50-50 uppdelning när det gällde vinsterna och pekade på fallet med de amerikanska oljebolagen i Venezuela som betalade enligt 50-50 principen. London sade blankt nej till detta och frågan förhalades ständigt av britterna ända fram tills Mossadegh blev Irans premiärminister 1951.

Under tiden försökte USA att medla och förmå Storbritannien att godta de iranska kraven, men detta var resultatlöst. Snarare ledde det till brittiska misstankar om att USA ville komma åt den iranska oljan.

I USA var också irritationen stor över vad man ansåg var ett typiskt brittiskt kolonialtänkande. USA kunde peka på faran med att Iran lätt kunde hamna inom grannen Sovjetunionens intressesfär om britterna drev frågan för långt.

Det hade dock redan gått för långt. Strax innan Mossadegh valdes till premiärminister, lyckades han förmå parlamentet att besluta om en nationalisering av de iranska oljetillgångarna.

En ny väpnad storkonflikt hotade. London hotade med att ta till militära medel och inom några dygn fanns också brittiska krigsfartyg på iranskt vatten strax utanför Abadan där de stora oljekällorna fanns och världens största raffinaderi som ägdes av Anglo-Iranian Oil Company (BP). Men Storbritannien hindrades från att agera militärt av USA som alltmer pekade på att ett sådant agerande endast skulle leda till att iranierna mer och mer skulle tvingas till att luta sig mot Moskva.

I stället införde London ekonomiska sanktioner gentemot Iran. Det innebar bland annat embargo mot all iransk oljefrakt. Oljan var den främsta iranska exportvaran. Under närmare två års tid uteblev i stort sett alla oljeinkomster.

Shahen som motsatt sig de drastiska åtgärderna från sin regerings sida flydde landet.

USA stod inför ett dilemma. Washington visade öppet sitt ogillande kring det brittiska agerandet, men det fanns en finansiell koppling mellan London och Washington, där de mäktiga oljebolagen samarbetade. Oljebolagen kunde också spela på det faktum att det hade gått för långt och att både britter och amerikaner kunde förlora inflytandet över Iran. Den iranska nordliga grannen, Sovjetunionen, skulle mer än gärna vilja ta hand om den iranska oljan och dessutom utöka sitt territorium ännu närmare länderna i Mellanöstern.

Planer började utarbetas i Washington. Iran måste hamna under den västliga intressesfären men då krävdes en mer samarbetsvillig ny regim i Iran.

I stället för att fortsätta medla tog nu Washington parti för London. I nära samarbete med den brittiska säkerhetstjänsten började CIA planera en statskupp i Teheran.

Samtidigt började Vita Huset och det amerikanska utrikesministeriet att läcka ut uppgifter om att Mossadegh var en kommunistanhängare. Något som knappast var sant.


I början av augusti
1953 reste CIA-chefen Allen Dulles för att träffa shahens syster i Schweiz. Samtidigt skickades Generalen Norman Schwarzkopf till Teheran för att ”träffa gamla vänner”. Generalen som tidigare utbildat den iranska polisen hade då inte besökt landet på fem år. I själva verket hade den hemliga operationen som gick under namnet Operation Ajax inletts av CIA.

En statskupp som innebar att Shahen Pahlavi skulle komma tillbaka till Iran och överta makten. Förarbetet gick ut på att knyta till sig monarkianhängarna inom den iranska armen och polisen.

Kuppen lyckades. Shahen blev sedermera en av USA:s bästa vänner i regionen och USA kunde överta kontrollfunktionen över Iran de närmaste 25 åren.

Det tog ungefär ett kvarts sekel innan de olika iranska fraktionerna kunde enas i fråga om att försöka ta upp kampen mot Storbritannien. Det skulle ta nästan exakt lika lång tid att ena närmast identiska krafter ytterligare en gång för att bryta den amerikanska dominansen.

Återigen skulle starka nationalistiska krafter samarbeta med både vänsterkrafter och prästerskapet inför den iranska islamiska revolutionen 1979. En revolution där prästerskapet gick ut som segrare där man först lyckades med att störta Shahen och sedan utmanövrera de andra politiska krafterna i Iran.

Inom loppet av några veckor förlorade USA allt sitt inflytande i landet. Inte nog med det, den iranska staten hade utrustats med de allra modernaste amerikanska vapnen under shahens tid. Nu var dessa vapen i prästerskapet, Mullornas händer.

Den iranska revolutionen skakade också om de olika huvudstäderna i Mellanöstern. Nya politiska kartor började ritas. Tidigare fanns det USA- eller Sovjetstödda stater i Mellanöstern. Nu dök en ny regim upp som varken ville stå under Washingtons eller Moskvas paraply. Dessutom en starkt USA-fientlig, shiaislamistisk stat som kunde utgöra ett hot mot flera andra regimer i Mellanöstern.

Relationerna mellan Iran och grannlandet Irak började försämras alltmer. Sedan lång tid tillbaka i historien hade dessa båda länder en rad olösta gränstvister. Något som ledde till många väpnade incidenter redan under den iranske Shahens tid vid makten under 1970-talet.

Dessa incidenter eller krigsliknande aktioner handlade varje gång om viktiga oljekällor som låg ”på fel sida om gränsen” eller kontrollen över farleden Shatt al-Arab, som används av de båda länderna i samband med de viktiga oljetransporterna ut i Persiska viken.

1975 gick Iran till attack mot Irak och återtog Shatt al-Arab som tidigare hållits av Irak. En väpnad aktion där Shahen av Iran fick fullt stöd av USA.

Men nu hade situationen förändrats drastiskt. Irak var på offensiven och försökte återvinna vad man kallade sina gamla territorier.

I september 1980 anföll Irak Iran och tog snabbt över farleden och var nu på väg mot den mycket oljerika iranska provinsen Khuzestan, som Saddam Hussein hävdade tillhörde Irak.

Saddam Hussein hoppades på en snabb seger. Inte minst eftersom Irak numera kunde räkna med stöd från både Saudiarabien och USA. Irak hade inte heller dåligt med vapenkapacitet. Man hade sedan tidigare sovjetiska och franska vapen, nu fick man ytterligare militärteknisk hjälp från Saudiarabien.

Dessutom kunde USA bistå med militär underrättelseinformation när det gällde de iranska styrkornas position. Vem som försåg Irak med kemiska och biologiska vapen är en tvistefråga. Men det finns många som hävdar att dessa kom från USA.

Det märkliga var alltså att iranierna stred med amerikanska vapen mot Iraks sovjetiska vapen. Men Irak fick numera amerikanskt stöd.

Något annat som är tankeväckande är en rad amerikanska helomvändningar när det gäller folkrättsliga principer. 1975 stödde alltså USA Iran i fråga om kontrollen av de omtvistade territorierna. Fem år senare skulle USA ge det omvända stödet till Irak i fråga om gränsdragningen.

Det iransk-irakiska kriget skulle bli mycket blodigt och långvarigt och skulle kräva miljoner människors liv. Dessutom drabbades över ett hundra tusen iranier av de irakiska massförstörelsevapnen. Det finns fortfarande i dag tusentals överlevande i Iran som behöver ständig läkarvård, för de skador som de fått av senapsgas.

Iran-Irak kriget påverkade världshandeln. Den iranska revolutionen innebar ett första steg i den andra oljekrisen. Kriget skulle skapa ny panik i världen och nya oljeprischocker i början av 1980-talet.

För första gången skulle dessutom en amerikansk president, i det här fallet Jimmy Carter, öppet koppla ihop oljan med amerikansk utrikes- och säkerhetspolitik.

Direkt efter den iranska revolutionen presenterades den så kallade Carterdoktrinen i januari 1980: ”om någon främmande makt försöker ta kontrollen över Persiska viken kommer detta att betraktas som ett angrepp mot USA:s vitala intressen och kommer att tillbakavisas med alla medel, även militära”.

Vladislav Savic
vladislav.savic@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista