kalmar

Lokalteatern gör samhällskritisk kabaret

9:13 min

Att någon har "skitit i det blå skåpet" betyder att man har gjort bort sig eller att man har gått för långt. Och det är vad Lokalteatern i Kalmar verkar tycka att hela samhället har gjort. I kväll har de premiär på en föreställning där de kritiserar privatiseringen av servicefunktioner, sjunger bittert om jobbskatteavdraget och arbetsförmedlingen får sig en känga.

Vi hälsade på hos gänget mitt i repetitionerna, sista veckorna har de övat varje kväll.

– Vi försakar alla utom oss själva.

– Jo men så är det ju, man får lämna det övriga sociala livet ett tag, men det är det värt.

Så säger Bengt Eklund och Trulle Sonnesjö om den intensiva perioden alldeles inför en premiär. Föreställningen är med dem dygnet runt just nu. Bengt brukar till och med svara sin fru med olika repliker.

– Jag kör hela föreställningen till och från jobbet, berättar Lise Larsen, som står och tuggar på ett päron.

Hon har en pärm i sätet bredvid sig i bilen och när hon inte kan och måste kolla texten håller hon på att krocka. Inget att skratta åt egentligen, men skratta bör man annars dör man...

Och det är humor blandat med allvar som gäller i höstens föreställning med Lokalteatern i Kalmar som har funnits sedan 1979. Så de har hunnit med många genrer genom åren men de försöker alltid arbeta med någon sorts djup och i kväll är det premiär på en samhällskritisk kabaret med nyskriven text av Ros-Marie Holmström.

De sjunger bittert om jobbskatteavdraget, ett omdiskuterat politiskt beslut som å ena sidan gett enskilda arbetsföra mer i plånboken medan det kan ha kostat mycket i andra ändan.

– På dagis finns ingen mitt barnbarn känner igen, sjunger Lise Larsen.

Privatiseringen av skolor och apotek får sig också en känga. I en sketch frågar de sig hur man egentligen tar sig med buss till Öland, vad det kostar att få arvodet från studiecirkeln utbetalt, var kan man hämta ut morsans medicin och var fan är posten?

"En doft från det blå skåpet" heter föreställningen och det blå skåpet kommer ha en central plats på scen. Cia Tegréus är en av de som sköter scenografin, hon visar delar av skåpet som står inne i nåt som ser ut som ett gammalt tvättrum i lokalerna i ett hus på ett av Kalmars industriområden där Lokalteatern håller till sedan 20 år tillbaka.

– Först har vi målat det, sedan har vi förstört det, det ska visa lite förfall, berättar Cia Tegreus.

"Nu har de skitit i det blå skåpet, nu är det krig" sade Janne Loffe Carlsson i Göta Kanal, och han har använt det i fler filmer, uttrycket som sägs härstamma från tider då man förvarade finporslin eller fint linne i ett finmålat blått skåp. Om man satte pottan där hade man gjort bort sig, då har man gått för långt och det är var Lokalteatern tycker om mycket i samhället just nu.

Karaktärerna i föreställningen ska sitta på grå pallar i ett väntrum där de väntar och väntar på en coach från arbetsförmedlingen, Cia har fixat röda sopkvastar också och limmat ihop packar med pappnäsdukar som ska föreställa pengar.

Det är fullt med grejer från gamla föreställningar i utrymmena här, svanar och stolar och kläder och instrument, som en dröm för den som är lekfull. Hur gör man för att få vara med här? undrar jag.

– Det är som en storfamilj som inte släpper in någon annan, på de sista 20 åren har det inte ändrats någonting, säger Peter Lindskog, en av de som har varit med från början.

Sedan 1979 har det blivit en del gemensamma minnen, alla är inte med på allt, och alla har inte varit med lika länge. Lokalteatern har gjort allt från progg- och popfrossor, till klassiska dramer av Strindberg och Ibsen, och en föreställning om Nils Ferlin på senare år. Trulle Sonnesjö tycker att det är skönt att de får knyta näven i luften i årets kabaret.

– Jag tycker man känner sig så arg på allting, när man slår upp tidningen på morgonen blir man så jädra arg, det är det och det är det och det är det, säger hon.

– Om man man tittar på de gamla stadgarna som vi satt med 1979, 1980-81 så står det inskrivet att vi ska jobba mot orättvisor och att vi ska locka folk som inte brukar gå på teater, berättar Peter Lindskog.

Tycker du att ni har levt upp till det då?

– Mm, fram och tillbaks. Vi har gjort det vi har haft lust med, fast med kollektiva beslut.