Foto: Nick Näslund/Sveriges Radio

Kulturemma: "Vardagen förevigas i avgörande ögonblick"

Alla är tydligen fotografer konstaterar P4 Kalmars kulturspanare Emma Sandebäck i veckans spaning. En kulturspaning som rör sig kring det faktum att vi nu med den smarta mobilen har möjlighet att föreviga varenda ögonblick i vardagen om vi vill.

Emma Sandebäcks kulturspaning vecka 9 2014

Enligt Dagens media har 73% av Sveriges befolkning en smartphone, något som troligen påverkar vårt sätt att inte bara hålla oss uppdaterade i olika sorters sociala medier utan också vårt sätt att fotografera. Mobilen är nästan alltid med och således har vi också möjligheten att föreviga varenda ögonblick om vi vill.

Går vi tillbaka ett antal år i tiden var det förr enkom fotografen på orten som hade en kamera till handa och invånarna fick gå dit och ta foton när det begav sig. Bröllop och nykomlingar i familjen var säkerligen tillfällen fina nog för att gå till fotografen.

Själv minns jag mormor och morfars bröllopsfotografi från 1942, i en variant av pålagd färg där mormors mörkgröna klänning syns vagt och läpparna är svagt rosafärgade. Foton där objekten står uppklädda och uppställda med raka ryggar, tagna av stundens allvar i en studio är vitt skilda från dagens selfies.

En hel del av er är säkerligen också uppdaterade på att den kända Leican i år firar 100 år. Vissa menar att Leican i dag enkom är en statuspryl och att den har haft svårt att hävda sig på den digitala marknaden.

Ett tag var företaget nära att gå i konkurs, men räddades kvar av en fotointresserad  man med kapital på fickan. År 2012 kom en digitalvariant av relativt god kvalité, om man kan lösgöra 64 000 kronor blir man ägare till denna Leica M Monochrom, en digital systemkamera som enkom fotograferar i svartvitt.

Det var ingenjören Oskar Barnack som uppfann den kända kameran som han ville att man skulle kunna stoppa ner i sin ficka. Den första tillverkades redan 1914, men produktionen kom egentligen inte igång förrän på 20- och 30-talen.

Med detta faktum, att man kunde bära med sig sin kamera var man än gick, förändrades också sättet att fotografera. Vardagen gjorde storslagen entré i fotograferandet och det var inte längre bara högtidliga tillfällen som förevigades.

Mästerfotografen Henri Cartier Bresson vägrade att använda någon annan kamera än Leican. Han ville fånga ”det avgörande ögonblicket”.

Just detta avgörande ögonblick verkar många av i dag vilja hålla på med mest hela tiden. Bland oss vanliga döda (dvs. inte bland yrkesverksamma fotografer) dominerar det vardagliga helt. Bilder tas, de läggs ut på Instagram, kanske använder man Pinterest, man gör egna fotoböcker i datorn och på många sociala medier är bilderna i fokus – orden och texten har fått ge vika för bilden.

Om man för 100 år sedan klädde upp sig för att gå till fotografen behöver man inte det i dag med dagens mobilkameror. Det finns flera program där man retuscherar bilderna och man kan lätt se till att ett misslyckat leende blir perfekt, att röda ögon inte längre lyser röda, att läppar görs i en storlek objektet eller fotografen finner lämpligt.

Snart ser vi alla likadan ut med leenden som vi inte längre kan skilja åt. Tråkigt och likriktat tycker jag. Det avgörande ögonblicket behöver vi ej längre fånga – det retuscherar vi fram i ett bildbehandlingsprogram och så har vi skapat vår egen verklighet och våra egna minnen oberoende av vad som verkligen hände och hur saker och ting verkligen såg ut. Dessutom kan vi lätt ta bilder på oss själva också välja ut dem vi tycker är bäst och radera övriga. 

Att vi är genuint fotointresserade kan man märka inte minst på uppmärksamheten fotot får i kulturlivet. SVT har haft programmet Alla är fotografer med Johan Rheborg och Henrik Schyffert, programmen Kobra och K-special har ägnat fotokonsten uppmärksamhet,

Fotografiska i Stockholm har på fyra år byggt upp en verksamhet som lockar folk och som lockar stora namn att ställa ut där, andra muséer visar fotokonst, ekonomitidskrifter ger tips om investeringar i fotokonst, varenda studieförbund i vårt avlånga land verkar ha en fotokurs av endera slaget i utbudet, och flera tidskrifter finns i tidningshyllan som har fotograferandet i centrum.

Riktar vi blicken till vår del av världen kommer Kalmar slott till årets säsong ha inte mindre än två utställningar baserade på fotografier. Först ut är utställningen Backstage där ovan nämnde Johan Rheborg håller i kameran. Utställningen tas hit från Fotografiska i Stockholm och öppnar 29/3. Rheborg har gått backstage och fotat sina skådespelar- och artistkollegor i situationer publiken kanske inte annars ser dem.

Dessutom öppnas utställningen Post Scriptum 4/6. En retrospektiv utställning av fotografen Christer Strömholms verk, där svartvita fotografier kommer att möta besökarna. Även Virserums konsthall visar fotografier, bl.a. utställningen De fattiga och de rika som visar 200 fotografier av 80 fotografer. Utställningen vill ta temperaturen på bildjournalistiken och dokumentärfotografiet av idag och pågår till september.

Så, intresset för fotograferande verkar stadigt öka, men kanske också rädslan för att bli fotograferad? Vad händer med bilden efter att den tagits? På vilka sociala medier kommer den att synas? Vem kommer att ändra och göra om i bilden? Vem äger bilden? Vem kommer att se fotot?

Rent konkret leder detta fram till restriktioner. I julas fick ingen ta kort på Luciatåget på dotterns förskola. På lekplatsen förra veckan träffade dottern en kompis som var där med sin farmor. Farmorn ville ta en bild av de båda barnen och skicka som mms. Direkt frågade hon mig om lov om det var ok att ta bilden och skicka den vidare.

Som förälder är man livrädd att barnen ska använda kameran på datorn och skicka bilder på sig själva till någon olämplig. En utveckling som jag tror att min mormor och morfar år 1942 knappast kunde tänka sig.

Det låter alltså som att den som kläckte titeln till Rheborgs och Schyfferts program har helt rätt. Alla är tydligen fotografer.

Bibliotekarien rekommenderar

Anna Lundberg på Högsbys bibliotek har hjälpt mig denna vecka med boktips.

1. Först tipsar hon om Jag är Malala av Malala Yusufzay där den pakistanska flickan Malala med stor inlevelse berättar om om sin uppväxt från sina första år fram till den dagen då hon, på väg till skolan, blir skjuten av en terrorist. Det är en gripande och läsvärd bok som beskriver en verklighet vi alla borde ta del av enligt bibliotekarien. 

2. Därefter rekommenderar Anna Lundberg boken Kodiak Alaska –jättebjörnens ö av Stefan Quinth. I denna bok finns underbara bilder på ögruppen Kodiak i norra Stilla Havet. Bilder både på två- och fyrbenta invånare. Det är en spännande berättelse om författarens upplevelser under sina besök på öarna. Den rekommenderas varmt till alla med intresse för vilda djur och storslagen natur.

3. Det tredje tipset är ett lyssnartips, inte ett lästips, nämligen Lars Lerin som läser Det tysta köket. Det är en finstämd och poetisk berättelse om Lerins ungdomstid då han lärde känna småbrukarparet Astrid och Arvid. Lerin skriver själv att ”Det som inte lät sig formas med pensel och färg fick i stället sin form i skrivboken”. När Lering läser ur sin skrivbok på sin mjuka värmländska är det som att tiden står stilla en stund enligt Anna Lundberg.

Veckans kulturtips

Vi håller oss självklart kvar i Högsby inledningsvis och rekommenderar en tur ut på promenad till helgen. På söndag mellan kl. 14 och 16 är det Bingopromenad med utgångspunkt på Frendo.

Därefter äter man något gott och sedan beger man sig till bion i Berga och ser Frost kl. 18.

Ska man bara vara hemma tycker jag man ska se filmen Maria Larssons eviga ögonblick i regi av Jan Troell där Maria Larsson vinner en kamera på lotteri som hon i sin fattiga vardag full av en supande man och snoriga ungar ska pantsätta. Då möter hon en fotograf och livet ter sig annorlunda, kanske både ett avgörande och evigt ögonblick?

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista