Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Eskilstuna 350 år: Gunhild Larsson, 101 år, vallade kor på Djurgården

Publicerat fredag 8 maj 2009 kl 13.02
Eskilstunas historia 5, första delen
5:31 min
1 av 3
Gunhild Larsson vid torpet. Foto: Ingela Martinsgård / SR Sörmland.
2 av 3
Gunhild. Foto: Privat.
3 av 3
Uppsalatorp från 1947.

Nu ska vi få träffa en kvinna som vet hur det kunde vara att växa upp i Eskilstuna precis i början av 1900-talet. I vår serie om Eskilstunas historia möter vi 101-åriga Gunhild Larsson.

Ingela Martinsgård har träffat henne hemma hos sonen, på gården Mälhammar i Tumbo utanför Eskilstuna. Men hon växte upp med sina föräldrar och syskon i ett torp, på Djurgården i Eskilstuna, någon kilometer ifrån stan.

– Vi hade kor, höns, kalkoner och allt möjligt, säger Gunhild Larsson och skrattar åt minnena om hur det var på Uppsala torp, där hon växte upp. På morgnarna skulle man först mjölka och sen skulle jag gå genom skogen och valla dem bredvid Djurgårdsallén. Mycket folk kom åkande och korna flyttade på sig. Det var jobbigt, men det var mycket roligt också.

Ditt arbete var att hålla reda på djuren ute på Djurgården?
– Ja, det var det. Jag hade också egna höns. Ibland kom räven och ett tag var han hopplös. Jag släppte ut hönsen, för det var så bra att de fick plocka så mycket grönt själva. Ibland kom då räven mitt på dagen, men han skrämde dem nog mest. Jag tror inte han tog mer än en höna för mig. Men hönorna blev så rädda att de flög åt alla håll.

Det var många timmar ute på ängarna för att hålla reda på korna, hästarna och de andra djuren? 
– Ja, det gick dag för dag. Det var mycket jobb med vatten, att bära och köra. Korna släppte vi ut varje dag så att de fick dricka vatten, som man öste ur bäcken. De fick dricka två gånger om dagen och du förstår vad jobbigt det blev att släppa ut och in. Men de blev så vana, både de och jag, så det gick det också. 

Så det var mycket tungt arbete att släpa på vatten?
– Ja, men korna mådde nog väldigt bra av att få röra sig. Men det som var jobbigast på landet var tvätten, tyckte jag. Det var så många karlar, så många blusar och byxor. Tvätten gruvade jag mig för många gånger. Det tog nästan musten ur en.

Hur gick det till när ni tvättade?
– Det var till att tända under en pannmur som vi hade ute bredvid en källa. Man värmde vatten och så hade man en vagga och tvättade för hand. Så lakade man och åkte ner till Eskilstunaån och sköljde. Där fanns det en brygga förr och där låg man på knä och sköljde i vattnet. De körde ner tvätten i ett stort kar med häst och vagn, så att man slapp bära. Så var det när jag var ung, men det var ju 80 år sedan, säger Gunhild och skrattar eftertänksamt åt alla minnena.

Så folk samlades nere vid ån för att skölja tvätten?
– Ja, det var byggt längs med Köpmangatan, mellan kyrkan och Rådhusbron. Där var det en klappbrygga.

Hur ofta var det dags att gå och tvätta?
– Varje vecka var mamma och tvättade upp något. Vittvätten sparde man och den skulle lakas. Det var nog bra för det blev vitare av det. Sen var man iväg och sköljde. Undra vad de skulle tycka, om man berättade det idag, säger Gunhild och skrattar hjärtligt.

Centrum var gamla staden och Köpmangatan då?
– Ja, det var många som bodde på Köpmangatan och gick i Slottsskolan. Vid Slottsbacken vid skolan var man och sprang många gånger. Då tyckte man att det var roligt att springa och leka.

Vad lekte ni?
– Hemma lekte vi mest kurra gömma. Kunde vi sen lura någon av grabbarna, som jobbade, att vara med och leka, då tyckte vi att det var väldigt roligt, när man började komma upp i åren och jag gick kvar i skolan. Då var man inte rädd för besvär, säger hon och skrattar.

Du gick i Slottsskolan i ettan till sexan, hur var det att gå i skolan där då?
– Det var väldigt bra. Jag hade fröken Sigrid Danell och jag tyckte att hon var förfärligt bra. Hon var ingen som hade gullgrisar. Jag var en sådan där mittemellan, som kunde en del och en del inte. Hade jag fått gå ett år till i skolan hade det nog varit väldigt bra.

Du ville egentligen fortsätta även till årskurs sju?
– Ja, men det fick jag inte för jag skulle vara hemma och hjälpa mamma. Hon hade det så jobbigt, för hon hade tre drängar, som det kallades då, och så oss ungar.

Och pappa jobbade också på gården?
– Ja, men han körde också grunderna i Eskilstuna, när det byggdes där. De körde med häst och vagn och grävde grunder, där det sen byggdes hus. De hade mycket att göra också. Så skulle vi åka med kaffe till dem och så skulle de ha frukost och matsäck med sig. Så mamma hade jämt göra.

Så mamma skulle ta hand om de sex barnen och djuren…?
– Ja, men det var nästan fem år mellan alla barnen. Men jag tror att de var lite kärvare av sig förr i tiden, än vad de är numera. Den där spriten fanns ju med också och det var inte så roligt alla gånger. Pappa var bra annars, men han var lite kärv av sig.

Var det vanligt bland arbetare att man drack sprit?
– Ja, det var väldigt vanligt.

Du bodde på Djurgården och Uppsala torp fram till du var 17 år. Kommer du ihåg hur det var inne i Eskilstuna då?

– Man handlade nere på Köpmangatan och eftersom vi hade kor så körde vi ut mjölk i småflaskor varje morgon. Då var jag med många gånger kring Djurgårdsallén. Då åkte man med häst och kärra till familjerna. Då var jag inte så gammal. Då tyckte jag nästan att det var roligt att det blev lite ombyte. Och sen har åren gått och nu är jag över hundra år. Det är ju inte klokt vad gammal man är. Det är ju konstigt. Men jag vantrivdes aldrig på landet, utan jag trivdes. Jag var inte sån att jag hade velat flytta till stan.

Vi har ju åkt ut till Tumbo, till gården Mälhammar, dit du flyttade när du var 17 år och där du träffade din blivande man, som bodde granne med dig. Ni bodde kvar här ute sedan och fick barn och ägnade er åt jordbruk. Var det så?

– Ja, vi gifte oss och sen fick jag Gunvor och sedan Erik. Sen har det ökat ut sig så att det är fem barnbarn. Även barnbarnsbarn har jag. Nu bor jag på Marielund (ett äldreboende i Eskilstuna) och har förskräckligt bra kamrater. Personalen är så hjälpsamma och bussiga, så jag kan inte bättre ha det. Men det är ju så att man är gammal och orkar inte något. Vi får väl se hur länge man får gå här på jorden och stampa, säger hon skrattar ännu en gång.

Ingela Martinsgård
ingela.martinsgard@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".