En obekväm betraktare – ett program om Bosse Lindquist av Mikael Olsson

Bosse Lindquists dokumentärer har undersökt och exponerat myter och önsketänkande i två decennier. "En obekväm betraktare handlar", om modet att fråga och lugnet att lyssna.


 

I två decennier har dokumentärskaparen Bosse Lindquist genomlyst modern svensk historias myter eller tidigare okända mörker. Genom idog research, långa samtal med förstahandskällor har han kastat nytt ljus över skuggsidorna av svensk vänsterrörelse, Pol Pot-anhängare, tvångssteriliseringar, Bernadottes vita bussar och svenska adopotioner mm. Dokumentärer som alltid skapat kontrovers och kamp om historieskrivningen. Var kommer kraften till konfrontation med konsensus ifrån?

Bosse Lindquist delar sin arbetstid med att vara chef för Sveriges radios dokumentärredaktion och eget dokumentärfilmande. Hans senaste film – Geniet och hans pojkar – om en nobelpristagare och pedofil – har haft internationell premiär på BBC i juni, och sänds i Sverige hösten 2009 

 
Radiodokumentärer:
 

Vällingby i Afrika, 1988
Förädlade svenskar - rashygien och sterilisering, 1990
Bland tinnar och torn, 1992
Prinsessans fängelse, 1996
Aftonbladet och hotbilderna, 2000

Serien Livets mekano - om genetik, slump och miljö:
En forskardröm 1993
Blodsband 1993
Vem ska få leva? 1993

Serien En vit fläck på kartan - om ett vitt paradis i Afrika:
Pionjärer 1995
Friherrinnans fristad 1995
Den gränslöse kolonisatören 1995

Serien Svarta Sverige - om främlingsfientlighet i Sverige:
Statslös Lucia 1996
Invandrare, född i Vålberg 1996

Serien En studie i borgerlighet - om svenska maoister:
Östern är röd, 1997
Elitpartiet, 1997
Rebellerna, 1997

Serien Flyktingströmmar från nazi-Tyskland till Sverige:
Ta judarna sist, 1998
Sverige och de baltiska SS-männen, 1998

Serien Om Sverige och dom röda khmererna:
Tystnaden i Phnom Penh, 1999
I revolutionens hjärta, 1999

Serien Adoption:
Varför är jag här? 2002
Svensk adoption 2002 

Bosse Lindquist: ”Jag tror allt började med en upprördhet. En ilska över den tystnad och den förneekelse jag såg runt omkring mig i min borgerliga uppväxtmmiljö i Täby utanför Stockholm. Allt det där man inte skulle – eller fick – prata om. När jag slutade gymnasiet flydde jag från denna som jag upplevde det instängda miljö till Östfrika. Eftersom jag liftade dit, och sedan anställdes av lokala bönder på en liten självhjälpsskola, hamnade jag varken bland de vita biståndsarbetarna, kolonialisterna eller turisterna i Kenya, utan på gott och ont betydligt närmare det vanliga livet. Trots det upptäckte jag hos mig själv hur lätt det var att falla in i koloniala tankemönster och vanor. En hisnande upptäckt, som inte blev bättre av att jag snabbt såg att de som jag trodde var de vita hjältarna i landet – biståndsarbetarna – ofta föll ini herrerollen starkare och mer insiktslöst, än de forna brittiska kolonialherrarna. Jag tror det var den ilska och den frustration som detta födde som ledde till att jag gjord min första dokumentärer. För mig är dokumentärerna ett verktyg med vilket jag kan förstå världen och mig själv bättre. Programmen kräver mycket research och undersökande, och det är här ett verkligt upptäckande kan ske. Jag har tvingats inse att jag är väldigt dålig på att göra program om ämnen där jag redan i för väg vet svaret. Då försvinner hela drivet och lusten. Det måste finnas något intressant att upptäcka, något oförutsägbart, för att jag ska gå igång på allvar. Som tur är världen full av det oförutsägbara, det oupptäckta – och kanske inte minst det som ligger öppet fram för alla att se, men som är för politiskt, religiöst eller kulturelt inopportunt att låtsas om.
 
Egentligen kan man säga att det är det sistnämna faktumet som hela min produktion bygger på. Folke Bernadotte och den nordiska Vita buss expeditionen till nazisternas koncentrationsläger under slutet av andra världskriget var en av Sveriges mest välkända händelser. En hjältesaga som jag växte upp med som liten. Man kan tycka att inget ämne skulle varit mer välundersökt – varje sten borde för länge sedan varit vänd på. Det var när jag 1997 insåg att det enda seriösa akademiska arbetet om expeditionen som då var skrivet, var på 30 sidor och författat av en amerikan (lysande text för övrigt), som jag insåg att här låg antaligen något spännande begravet. Mycket riktigt visade det sig också snabbt att expeditionen inte hade haft den guldglans som många av oss fortfarande skulle önska, utan att den sanna historien också innefattade – egentligen inte överraskande – en god portion rasism, främlingsfientlighet, nationella lögner och självförhävelse.
 
Att ytligt sett redan vara avklarade kapitel i den svenska historien gällde de flesta andra ämnen jag ägnat mig åt. Den svenska steriliseringspolitiken – omdebatterad sedan den startade 1935, det svenska stödet till Pol Pot – publicerat sedan mördandets tid och så vidare och så vidare.
 Själv är jag tacksam över det faktum att så mycket är undangömt och kvar att upptäcka. Inte på grund av det lidande som denna förnekelse självfallet skapar. Eller de fortsatta brott som möjliggörs på grund av lögner och självbedrägeri. Men så ser uppenbarligen människan och samhället ut. Och det kan alltid vara bra att finna positiva utvägar kring det man ändå inte helt kan ändra på. Och det är ju så att jag skulle tvingas byta yrke om inte det funnes så många intressanta händelser och historier i det fördolda. Dessutom, förekomsten av allt detta som finns att upptäcka gör att livet blir väsentligt roligare att leva”

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".