Recension av Hednadotters uruppförande 2005

På röda pallar mitt i S:t Lars ruin sitter publiken under öppen himmel. Musikalen utspelar sig på alla fyra sidor. Vi snurrar varv på varv för att följa Josefin Alfredssons nyskrivna musikal.

På fredagskvällen den första juli 2005 var det premiär i S:t Lars ruin i Visby för Hednadotter. En nyskriven musikal som skildrar tre starka kvinnors öde i brytningstiden mellan hedendom och kristendom.

Josefin Alfredsson har skrivit musikalen och den gotländska folkmusikgruppen Krakk står för musiken.

Så här rapporterade Jonas Neuman då, efter att ha varit med vid uruppförandet:

Extatiska danser och hedniska ritualer tar oss tusen år tillbaka när vikingatiden blir medeltid, och hedendom möter kristendom här på Gotland. Så börjar Hednadotter, och vid urpremiären fylls det öppna taket på S:t Lars ruin i Visby av en blå sommarhimmel över publikens huvuden.

Josefin Alfredsons personliga musikal utgår från hennes mormors berättelser om släkten. På scenen är det hednaprästinnan Yrsas dotter, den unga Ebba som trollbinds av prästen Jon.

Men här går det alldeles för fort för mig. Efter en lång och stämningsfull inledning, hänger inte jag med. Vad får Ebba att hänge sig åt den nya läran? Kanske missar jag nåt ögonkast, en detalj eller nyans som ger ledtrådarna. Att hon sen stannar av rädsla för prästens demoner är tydligt.

Musiken i Hednadotter är skriven av Petter Jiveskog och Johan Larsson, och framförs av den gotländska folkmusikgruppen Krack. Och de bjuder på stora variationer ibland låter det som traditionell musikal, men tack vare trummorna så är hela tiden medeltiden och folkmusiken närvarande, och jag gillar det.

Men i en musikal måste musik, sång och berättelsen bära varandra, och här får musiken göra det mesta arbetet, med hjälp av sången.

Jag tror Josefin Alfredson vill för mycket. Hon vill göra en storslagen musikal om religionens destruktiva makt och om goda starka kvinnor, men de olika berättelserna står i vägen för varandra.

Men det är intressant att se hur de vänder på begreppen redan i inledningsscenen. Exstatiska kvinnor, utagerande men respektabelt klädda i fotsida klänningar och män med bara överkroppar - redskap som bara väntar på att utnyttjas. Kanske lägger jag för stor vikt vid det. Det är ju som vanligt fast tvärtom, annars brukar män ha flera framträdande roller och så ett par kvinnor, den ena manipulerande - den andra ett svagt redskap i männens händer. Är det bara jag som tror att just det måste betyda något särskilt...

Men om prästen Jon är ond för att han hotar Ebba med helvetet, hur kan då Yrsa vara god som går bakom dotterns rygg och försöker vinna tillbaka henne genom att locka henne i äktenskap med den svage Albin. Efter den explosiva inledningen är det först här som jag verkligen berörs igen. När Albin, spelad av Erik Linder fångar Ebbas hjärta med sin skönsång.

Det annorlunda greppet att låta publiken sitta mitt i ruinen och spela på alla fyra sidor omkring fungerar vid ett par tillfällen. Och det ger en möjlighet att utnyttja hela ruinen. Men oftast drar det bara ned tempot i berättelsen när en scen ska spelas färdigt först, och publiken ska rotera ett kvarts varv på sina runda röda pallar, innan nästa scen kan börja.

Fast de använder flera andra intressanta grepp som fungerar kusligt bra, tack vare samspelet mellan Isabelle Pedersen och Jonas Antesten. Ebba rör sig som om hon verkligen var en marionett i prästen Jons händer. Han mimar bakom hennes rygg och får henne att säga exakt det han vill. Tydligare kan makten och manipulationen inte skildras. Men Yrsa är lika mycket en fånge i sin religion, precis som prästen är i sin. Där ser jag ingen skillnad dem emellan.

Här måste prästen Jon bli verkligen ond i sin roll som präst, och inte bara när han framträder som djävulen själv i Yrsas visioner. Kanske gör också språket att rollfigurerna aldrig blir verkliga för mig.

Trots miljön och musiken kastas jag tillbaka till min egen tid av Yrsas knivskapra analys av religionen som maktredskap. Den kunde jag möjligen ha köpt i den verkliga berättelsens 1800-talsmiljö.

Och jag tycker de slarvar förbi berättelsens verkliga kärna - när prästen Jon anklagar Ebba för att ha älskat sin son mer än gud, och att det var därför sonen dog. Här finns mycket att utforska, men Josefin Alfredson har bråttom på väg mot hednakvinnornas triumf.

Men musikalen innehåller flera minnesvärda framträdanden. Ensemblen sprudlar och den elsprutande Julia Klingvall tar verkligen scenen i besittning med liv och lust. Och det är musiken jag tar med mig från S:t Lars ruin, ut i sommarnattens Visby trallar jag vidare på slutnummret i Hednadotter…

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".