Uppdrag Granskning

Utbredd dopning bland skidhjältarna

4:21 min

I kvällens Uppdrag Granskning avslöjas att flera längskidsåkare under 1990-talet hade så höga blodvärden att de inte hade fått starta några år senare då gränsvärden infördes. P4 Sjuhärad träffade en före detta elitåkare som testade dopningspreparat i forskningssyfte.

Skidläraren Micael Elmblad på Tingsholmsgymnasiet i Ulricehamn var en av de första i världen att testa epo-hormonet och dess effekter på kroppen. Han gick på GIH i Stockholm när det kom en ny njurmedicin som man misstänkte skulle kunna användas som dopning.

Han hade just avslutat sin elitsatsning och börjat på GIH i Stockholm när det kom en ny njurmedicin som man misstänkte skulle kunna användas som dopning. Under hösten 1989 inleddes testen under ledning av en professor.

– Man ville testa effekterna och se om man kunde upptäcka det. Effekterna såg man – man blev mycket bättre, man fick inte alls lika lätt mjöksyra och återhämtade sig snabbare när man körde i tuffa uppförsbackar, säger Micael Elmblad.

Var det så att du kände redan där och då en markant skillnad?

– Ja. Man kände ingenting i vardagslivet elle rnär man körde lugna pass. Egentligen inte när man körde hårt heller, utan det var framförallt när man tryckte på en uppförsbackarna som det märktes. I backar där man annars blivit sur i musklerna så blev man inte alls stum på samma sätt och man återhämtade sig mycket snabbare. Det bara ömmade lite i benen och så kunde man köra igen i nästa backe.

Var det en skön känsla?

– Ja, men också ganska otäck. Jag hade tränat hårt i alla år och vet hur många timmar som ligger bakom. När man kunde uppnå den effekten genom att fuska så kändes det konstigt. Jag tappade nästan tron på idrotten ett tag där. Men nu känner jag mig betydligt tryggare i att längdåkningen stävjat det där. Dels har man bestämt att man inte får starta med för höga värden, och dels att man kom med de här blodpassen som gör att man har bra koll på normalvärden hos alla olika åkare som åker i världscupen.

Var du orolig för att vara med och prova, du var ju en försökskanin?

– Nej man visste ju inte att det skulle bli så stort då. Jag var 24 år och hade precis slutat elitsatsningen på grund av att jag valde studierna istället. Jag tyckte det var intressant att testa eftersom jag tränat i såpass många år att se vad man verkligen hade i syreupptagning. Dessutom fick man en summa pengar, vilket gjorde att man blev mer intresserad som student som inte hade det så fett.

Det var inget olagligt ni gjorde?

– Nej, det var öppet, och vi tävlade ju inte.

Det var många åkare på 90-talet som hade höga blodvärden. Var det många som var dopade tror du?

– Det var säkert väldigt många. Framförallt kunde man inte upptäcka epo i början, så det var fritt fram att dopa sig under några år. Men det var väl vissa nationer som bedrev det här mer än andra, och vissa nationer och åkare som åkt fast. Då kunde man dopa sig till minuter – nu handlar det om några sekunder. Nu kan man spara prover och man blir bättre på att sätta fast folk. De som fuskar riskerar ju att åka fast i framtiden.

Hur är det idag då, dopar de sig i VM som pågår?

– Man ska vara försiktig med att uttala sig om det där. Det kan finnas, men inte alls i den utsträckningen som under 90-talet.

Men man kan vinna ett par sekunder på att dopa sig, och därmed enn rätt så bra placering?

– Det är möjligt, men egentligen vill jag inte uttala mig om det.