Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
OPERA

Recension: Triangeldrama av episka proportioner

Publicerat onsdag 6 december 2017 kl 08.20
Ensamblebild från föreställningen Norma.
Ensamblebild från föreställningen Norma. Foto: Mats Bäcker/Göteborgsoperan

Göteborgsoperans uppsättning av Norma bjuder på svek och svartsjuka, men förstås också på riktig skönsång.

Likt ett överväldigande naturfenomen man inte kan värja sig mot, lika stark är den känslostorm som sköljer ut över scenrampen och med järnhand intar hela mitt nervsystem. Känslan omvandlas i min kropp till tårar och passionerad hetta. Musiken, sången, dramatiken, scenografin och regi – ja, varje liten detalj i helheten är utmejslad med största precision och levereras med en äkta italiensk belcanto (skönsång) känsla. När Norma presenteras på detta vis är det omöjligt att värja sig!

Norma lever sedan många år ett farligt dubbelliv. Hon ensam äger makten över krig och fred bland Druiderna där hon är prästinna. Hon står i kontakt med gudinnan vid varje nymåne, för att tolka det gudomliga budskapet. Ett budskap som för Druiderna handlar om när de ska slå tillbaka mot Romarna som belägrar deras land. Det rätta tillfället kommer dock inte. Det är kanske inte så konstigt då Norma har en relation med den Romerske härföraren Pollione, de har även två barn ihop. Norma som vigt sitt liv åt gudarna och evig kyskhet. Ganska skaplig intrig.

Pollione i sin tur har tröttnat på Norma och börjar uppvakta en annan prästinna, Adalgisa. Adalgisa, som även hon svurit kyskhetseden, berättar, med vånda, för Norma om vilka känslor hon bär inom sig. Allt Adalgisa berättar kan Norma identifiera sig med, berättelsen är en kopia av vad hon själv upplevt. Norma frågar till sist vem mannen är. Adalgisa pekar då på Pollione som gjort entré, Norma blir fullständigt vansinnig! Från denna sekvens i operan så handlar det om omåttligt starka känslor och upplevelsen är som om vore det på riktigt. Adalgisa blir varse att Pollione har två barn tillsammans med Norma och känner sig då fruktansvärt lurad.

Ingen torde gå oberörd från detta triangeldrama med två små bar i centrum. Vid ett tillfälle tar Norma kniven för att döda sina barn och sedan sig själv för att på så vis straffa Pollione. Men en barnamörderska  är hon dock inte. Då Pollione inte vill återvända till henne är det istället Adalgisa som ligger risigt till för att mista livhanken. Pollione ber då att Norma ska ta hans liv istället. Norma står inför sin far och sitt folk och ska nu avslöja vem som bär skulden.

Är det Adalgisa eller Pollione som kommer att mista livet? Spänningen är olidlig! Norma träder då fram och tar på sig hela skulden själv. Pollione förstår nu vilken stark kärlek Norma hyser för honom. I fonden svallar lågorna från det tända bålet i vilket Norma ändar sitt liv. Hon gör det tillsammans med en ångerfull Pollione som dör med henne.

Operan utspelas i en cementbunker med grå tunga väggar. De scenförändringar som sker blir ytterst effektfulla. Ett exempel på detta är barnens sängkammare med ett rött sammetsdraperi bakom sängen vilket utgör en dramatisk kontrast till de annars så grå väggarna. Denna inramning i en tidlös nutid gav extra nerv år uppsättningen då dramat kom väldigt nära.

Belcanto traditionen höll under tidigt 1900-tal på att dö ut. Folk hade tröttnat på sångarnas röstuppvisningar och ytliga tolkningar. Men så började Maria Callas att intressera sig för konstarten och hon fokuserade psykologin i dramat och skapade oförglömliga tolkningar. Då fick genren ett nytt liv och detta liv håller fortfarande i sig.

Det kändes extra speciellt att premiären av Norma på Göteborgsoperan inföll på Maria Callas 94 årsdag. Jag är fullkomligt övertygad om att hon i sin himmel fällde en och annan tår av glädje över vad som presterades på scenen denna kväll. Katarina Karnéus i titelpartiet är fullständigt makalös! Hon briljerar i hela registret både vokalt och dramatisk i denna, en av operalitteraturens allra svåraste roller. En fullständigt kongenial tolkning.

Ida Falk Winland som Adalgisa är även hon fullkomligt lysande i sin gestaltning. Med dessa två damer i fronten skapas operahistoria på Göteborgsoperan, då detta är en av de allra bästa uppsättningar man presenterat. Tomas Lind gestaltar den ömklige Pollione och det gör han med den äran. Han pendlar skickligt mellan de olika känslouttryck rollen kräver. Anders Lorentzson i rollen som Oroveso, Normas pappa, gör en tolkning som både är vek och full av pondus. Göteborgsoperans kör är lysande och orkestern med sin fantastiska nyanseringsförmåga klingar så italienskt under Giancarlo Andretta.

Jag får ofta frågan om vilken opera man ska se om man är ovan eller aldrig sett en opera. Det enkla svaret på den frågan är, Norma. Så som den presenteras i Göteborgsoperans tappning är den helt klart i världsklass!

/Thorvald Pellby Petterson

Föreställningen Norma

Av: Vincenzo Bellini (1801-1835)

Premiär: lördagen den 2 december 2017

Medverkande: Katarina Karnéus, Ida Falk Winland, Karin Hammarlund, Tomas, Lind, Anders Lorenzson, Daniel Ralphsson mfl. Göteborgsoperans kör och orkester.

Dirigent: Giancarlo Andretta

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".