BOXVINER

Karsten Thurfjell i Meny vecka 24 2007

Radiomanus:

Mmmm… Det innebar alltså drygt 120 boxar, och stämningen bland mina vinskribentkollegor under provningen skilde sig rätt markant från dom vanliga nyhetsprovningarna på Systemet. Den muntert koncentrerade nyfikenheten hade bytts mot en dov pliktkänsla, lite som i lumpen under en strapatsrik slutövning. Och det berodde inte på att vinerna var dåliga, utan på att dom var så… lika.
Det är svårt att bibehålla koncentrationen genom 120 ganska enahanda industriviner – inte särskilt dåliga, men heller inte särskilt roliga. Dom är tänkta som vardagsviner, och det har dom också blivit. Som vinskribenter är Mikael och jag förstås väldigt bortskämda och vana vid omväxling, och kanske man kan förtvivla inför tanken på att 60% av det vin som dricks i sommar är tillrättalagt industrivin i kartong.
Å andra sidan så betyder det att svenska vinkonsumenter dricker rätt hyfsat vin till vardags, jämfört med mycket av det som förr bjöds i budgetläget.
Det roliga med boxprovningen – tycker jag då – är att vinerna står i landsordning, och man kan notera att länderna klarar sig olika bra. På den torra vita sidan dominerar Italien och Sydafrika, båda med jämn standard, medan dom halvtorras dominant Tyskland kräver större tolerans. Bland dom röda är Italien och Sydafrika också störst och jämnast, men med bra konkurrens från Frankrike, Chile, Australien och Argentina, medan Spanien är hisnande ojämnt - toppar blandas med bottnar.
Det var också på det hela taget fräscha, nytappade viner i dom flesta boxarna, och… det känns synd att säga det i vinsammanhang, men kolla datummärkningen och försök inte vara originell. Satsa på storsäljarna som omsätts i butikerna, så slipper du en oxiderad hyllvärmare. För som sagt: inget tyder på att ett boxvin håller sig fräscht mer än några månader.

Som aperitifen, italienska Moncaro Verdicchio dei Castelli di Jesi Classico, mycket fruktig och god med mineralfriskt slut för 185 kronor, nummer 22424.
Även sicilianska Inycon Inzolia Viognier är en kul inledning, en udda druvblandning som ger persikor och violer i ganska eldig stil, också 185 spänn och nummer 2320.
Sen är det påtagligt hur storproducenter som Mondo del Vino och Cantine Settesoli dragit ner på ekprägeln på sina chardonnayblandningar. I år ska det vara ren offensiv frukt med behaglig citrusprägel, och det gäller särskilt för:
il Conte Grecanico Chardonnay, Mauro Chardonnay, Inycon Chardonnay och även Il Nostro Grecanico Cataratto.
Sydafrika har som sagt också en jämn uppställning vita viner, lite anonyma, kanske, men välgjorda. På den friskt gröna sidan väljer jag fortfarande storsäljaren Foot of Africa Chenin Blanc, trots att den tappat en del av sin skärpa. Men gott är det fortfarande, 169 kronor och nummer 27003.
Bland dom bredare allroundvita väljer jag fruktigt generösa Drostdy-Hof Chardonnay Viognier. Här har vi dessutom en markerad ekton som exempelvis passar till grillad fisk och kyckling. 184 kronor och nummer 15558.
I övrigt på den vita sidan är väl franska Les Fumées Blanches den jag måste nämna, med påtagligt fläderfräsch sauvignonkaraktär och syrlig snits på tungan. 199 kronor och nummer 22139.
Även dom tyska torra vita klarar sig bra, både Wildboar’s Rock Riesling Classic och Ruppertsbergerkooperativets Riesling Classic, båda med friska och lagom syrliga citrustoner.
Och ska ni nödvändigtvis ha ett halvtorrt bersåvin på kartong, så satsa på Bereich Nierstein, helt OK i stillsam läskande stil, till extremt lågt pris, 138 spänn. Fast jag nös av allt svavlet i första sniffen. Nummer 7595.
Och så plötsligt under provningen dyker en kritig mineralton upp i glaset som en chock. Det är Systemets dyraste box, chablisproducenten Brocards Jurassique Chardonnay för 299 kronor, som en hälsning från lagårdsbacken efter 40 industriviner känns den nästan oanständigt naturlig. Nummer 5688.

Innan jag går över till dom röda vill jag också bara säga att rosé på kartong är en vansklig idé. Fräscht bärig frukt är ju grundtanken med rosé, och det hittade jag inte här.

Bland dom röda hittade jag också ett vin med hantverkskänsla, och det var förstås det dyraste. Konstigt, va? Men det är glädjande att sydafrikanska Roodeberg har hittat sin publik, med sin lite återhållna, välbalanserat kryddiga stil, utan fruktiga överdrifter. Men priset är som sagt högre 264 kronor, nr 7451 – nästan lika bra som på butelj.

Annars var det som sagt många snyggt gjorda rödviner, jag kan inte rabbla dom alla, men jag ska nämna några, resten finns på Menys hemsida.
Bland sydafrikanerna gav jag exempelvis plus till snälla Cape Original Shiraz Cabernet Sauvignon för 175, kryddiga Black Granite Shiraz för 212 och den rätt personliga, lite dyrare Fleur du Cap Shiraz Cinsault Viognier för 235.

Italien toppas av Barone Ricasolis Formulae, en snyggt ektonad pastasangiovese för 225, men även hela grillbandet från Mondo del Vino: Mauro, Allegro och il Conte har stramat till sig, och dom matvänliga Montepulciano d’Abruzzo från Canaletto och Zeta håller stilen.

I det spanska mörkret lyser ändå Viña Albali för 179 i traditionell stil , nummer 2427, liksom dom mer modernt fruktburna Agramont Crianza för 199 och Raimat Abadia för 234.

I Australien väljer jag tveklöst Penfolds Rawson’s Retreat Shiraz Cabernet för 249, nummer 6942, i Chile Vina Falernia Carmenère för 206, nr 6540, i Argentina Ecologica Shiraz för 159, nr 12159, i Frankrike Laurent Miquel Syrah Grenache för 189, nr 2778 och Torus från Madiran för 196, nr 2261,
Och från Portugal Ramos för 206 kronor, nummer 6139.
Får jag öppna en flaska nu?


Men den lite dyrare storebrodern från samma producent, Kleine Zalze Reserve Sauvignon Blanc Chenin Blanc ger också mer bett för 206 kronor, nr 27022, liksom Zonnebloem Sauvignon Blanc för 196, nr 2020.