Matfrågan vecka 31

Jag glömde bort att det var min berättelse och att det för en gångs skull var min dialog och blev uppriktigt rörd av en liten scen på en billig restaurang. Han hade beställt biff med lök, hon tvekade ett ögonblick för att äta löken därför att hennes man inte tyckte om lukten, han blev sårad och ond därför att han förstod vad som låg bakom hennes tvekan, som kom honom att tänka på det oundvikliga famntaget när hon återvände hem. Scenen slog; jag hade velat få fram en stämning av lidelse genom en vanlig, enkel episod utan någon retorik i ord eller handling, och det lyckades. Under några sekunder var jag lycklig –detta var att skriva; jag intresserade mig inte för något annat i världen. Jag ville gå hem och läsa om scenen; jag ville arbeta på något nytt; jag önskade, å, vad jag önskade, att jag inte bjudit Sara Miles på middag.

Efteråt- vi hade gått till Rule’s igen och hade just fått våra biffar – sade hon: Det var en scen, som just ni hade skrivit.
-Ja.
-Den med löken?
-Ja. Och precis i samma ögonblick sattes ett fat med lök fram på bordet. Jag sade till henne – tanken på att åtrå henne hade inte ens flugit genom hjärnan på mig den kvällen -: Tycker Henry illa om lök?
-Ja. Han tål det inte. Tycker ni om lök?
-Ja, hon serverade mig och tog sig sedan själv.
Är det möjligt att bli förälskad medan man äter lök? Det förefaller otroligt, och ändå skulle jag kunna svära på att det var just då som jag förälskade mig. Det var naturligtvis inte bara löken- det var den där plötsliga känslan av en kvinna som individ, av en ärlighet som längre fram så ofta skulle göra mig lycklig och förtvivlad. Jag stack ner handen under duken och lade den på hennes knä, och hennes hand kom ner och höll kvar min. Jag sade: -Det var en god biff, och hörde hennes svar som en rad ur en dikt: - Det var den bästa jag någonsin ätit.

Det var ingen som jagade och ingen som förförde. Vi lämnade kvar halva den goda biffen på tallrikarna och en tredjedel av rödvinet i flaskan och kom ut på Maiden Lane med samma avsikt i våra båda hjärnor. På precis samma fläck som förut, vid portgången och gallret, kysstes vi. Jag sade: -Jag är kär.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista