Matfrågan vecka: 11

Vem är författaren?

”Vad är det för spökhus du bor i Erik?” Hon tänkte på grannarna, såg trapphuset framför sig. Det otäcka ljuset när hon steg ur hissen. Just i kväll hade hon känt en sekundsnabb önskan att smyga fram till fru Malmers dörr och lyssna. Hon började nästan le åt tanken. Hade det med graviditeten att göra? ”Anonyma samtal. Fru Malmers nattliga mässor.” Hon log nu. Hon såg att Erik såg det. Hon kände sig dum. Överspänd. En felringning. Inte mer att tänka på. Men ändå.

Winter satt kvar i fåtöljen. Nedre delen av hans ansikte var belyst av skrivbordslampan. Hakan skuggades av skä ggstubben som växt ut under dagen. Han hade inte bytt om sedan han kom hem. Men han hade tagit av sig kavajen och slipsen. Skjortan från Harvey & Hudson var uppknäppt i halsen, den diskreta randningen försvann i halvmörkret.

Hon kände en sorg, över honom, hans öde. Hon visste att han kämpade med sina minnen, sin förlorade relation till fadern. Han försökte handskas med det genom att inte tala om det, men det var inget bra sätt. Han behövde tala med någon, kanske bara några gånger. Hon såg att hakan fallit neråt lite, som om han somnat där i fåtöljen när musiken tystnat.

Han är intelligent, han förstår. Men därifrån är steget långt till att verkligen göra det. Gå tillbaka till de egna minnena. Men ingenting blir bättre av att man tiger. Eller kastar sig raklång in i ett nytt hemskt fall. För stunden kan det ge någon underlig form av tröst men det är bara för stunden.

”Jag ser att du granskar mig”, sa han och lyfte hakan så att nästan hela ansiktet skuggades.
”Jag trodde du sov.”
”Jag vilar. Nu är jag utvilad och redo för ytterligare arton timmar arbete.”
”Men då måste du ju ha mat.”
”Det är mitt i natten.”
”Nattmat då. Har du ätit nåt överhuvudtaget i kväll?”
”Kaffe. En ostfralla.”
”Jag kan göra en parisersmörgås, med skinka i stället för färs.”
”Parisersmörgås! Finns det fortfarande? Finns termen kvar i ordböckerna? Det har jag inte ätit på tretti år.”
”Då är det dags. En av mina nattliga specialiteter.”

När de åt undvek han att tänka på sin far och på de sista dygnen i Marbella. Det lyckades nästan men han såg Alicia framför sig för en halv sekund, bordet på Altamirano, hennes förvåning, och kanske glädje, när han hade stått där i kvällen och hennes väninna hade rest sig och lyckats hitta en ledig stol och han hade satt sig. Det hade kommit mat. De hade väntat på maten. För länge, hade Alicia sagt och tittat på honom som om han skulle svara på någon fråga han inte hade hört henne uttala. Han hade druckit vin och de svarta järnbalkongerna på andra sidan det lilla torget hade kommit närmare, som om de burits ner av bougainvillean. Han hade känt svetten i pannan.

”Vad säger du?”

Angela tittade på honom och nickade mot hans tallrik.

”Fantastiskt”, sa han och skar en bit till av brödet och ägget och skinkan.

Rätt svar på förra veckans fråga: Göran Thunström
Vinnare:
Margareta Worge, Örebro
Christina Ottosson, Jönköping
Thyra Hjortek, Järfälla
Siv Dahlgren, Fristad

Rätt svar vill vi ha senast onsdagen den 17 mars.

Adressen är meny@sr.se . Skriv tävling i ämnesrutan.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".