Matfrågan vecka: 17

Vem är författaren?

Ryktet har gått. Det är minst trehundra personer ute på terrassen, som väntar att matsalarna skall öppnas. På slaget ett är allt som förvandlat. All går precist. Order ges, beställningar utförs vant och punktligt, som om faten åkt fram glödheta över köksbänken sen hundra år. Alla vet sin plats. Det blir en bråd dag men allt fungerar. Köksmästaren står som en röd hednisk gudomlighet vid det stora köksbordet och skär av väldiga stekar, som kockarna springer fram med.
Fort i grytan med dem, skriker köksmästaren så fort han kapat av det som är beställt. Kallskänkorna arbetar tyst, intensivt för att hinna med alla smörgåsbord. Konditorn springer med sina skålar, mager och lätt som en vessla.
Mia grips av den allmänna arbetsfebern, av viljan till att det hela skall gå, hon känner att de allesammans är beroende av varandra, får någon vänta för länge här eller där, går det ut över det hela, hon skär bröd som om hon aldrig gjort något annat, tunna vita skivor, tunna svarta skivor, tjockare limpskivor. Hon ser inte ens på den som beställer, hon hör bara hur många det är till. Det är roligt, fast svetten rinner av iver och spänning.

Mot sextaget blir det litet avmattning. Ingen har sedan klockan ett suttit eller vågat vila. Inte ens ett glas öl hade köksmästaren druckit. Nu står kyparna, några av dem med en sejdel, i serveringsrummet. Köksmästaren blir serverad ett glas kallt tyskt öl, han dricker, stryker skummet ur sin stubbmustasch, skriker på kockarna att städa upp ett tag. Det ligger väldiga högar med ben och rester på bordet framför honom. Kyparna gör en hastig översikt av sin kassa. Ser belåtna ut.
Uppe i matsalarna sitter ett par hundra människor mätta och slöa. Dricker sitt kaffe, sin likör, sitt vin, har ingen aning om brådskan bakom kulisserna. Det är det som är huvudsaken, säger förste hovmästaren.

Ingen gäst får märka att han är till besvär.

Klockan ett på natten är Mias första arbetsdag som bröddelerska slut. Hon sitter på en stol i det stora serveringsrummet med en kopp kaffe framför sig. Hon har inte förmått smaka en matbit sen morgonen. Brådskan och ivern har tagit henne. Runtom sitter trötta kypare och räknar sina kassor. Det är en grotesk tavla. Slankiga frackar, blöta stärkkragar, bleka ansikten. Matsalens bordsblommor i högar, de friska skall väljas ut till nästa dag, det är smörgåsnissarnas arbete, men de har gått sin väg, de var dödströtta. Väldiga högar med brödkanter. En enda lampa brinner i det stora köket, där köksorna håller på med de sista kastrullerna. Den högre personalen har gått. I allt detta stora högar med pengar på brödbordet. Matsalskassörskan sitter sömnig bakom sin avskärmade disk och väntar på de sista kassorna. Mia är så trött att hon inte kan njuta av den ovaliga scenen, hon tycker att alltihop redan är gammalt och vant.

.....................................................................................

Rätt svar på förra veckans fråga:
”Jolo” - Jan Olof Olsson


Rätt svar vill vi ha senast onsdagen den 28 april.
Adressen är meny@sr.se
Skriv tävling i ämnesrutan.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".