Matfrågan vecka: 20

Vem är författaren?

Först måste man sy sitt eget förkläde i slöjden. Vitt, gigantiskt, med broderad trekantssnibb till, att stoppa upp håret i. Det var som att sömma på sin egen fångdräkt och man såg ut som en galen bagare, med det tuperade håret dolt av snibben och med finnarna i pannan fullt synliga. Sen sattes man att mjölstuva urkokta grönsaker till rätt nivå av slemmighet. Flickor som fann sej utan protest i övergreppen på hemkunskapen gick det illa för i livet – de blev gifta före tjugo och fick mjölstuva livet ut.

Att vägra lära sig laga mat blev en politisk handling. Under studietiden la jag en korv överst i en gryta med tre otvättade potatisar, dag efter dag, spadet var svart av jord och korven sprucken och krängd ut och in när det hela var klart. Men det gick ner, och förresten såg jag aldrig vad jag åt för jag läste samtidigt. Ibland blev jag lite störd när det knastrade mellan tänderna. Jag levde under ständigt skörbjuggshot, korridorgrannen som brukade rosta blodpuddingskivor i brödrosten förbarmade sig och trugade på mej en C-vitamin emellanåt.

Sen blev jag kär och började läsa kokböcker. Dumt, men ingen hade berättat för mej att om en kvinna visar tendenser att laga mat blir det i fortsättningen hon som får göra det också. På den tiden lagade män mat enbart som ett led i förförelsekonsterna, när bytet väl var i hamn slutade de med sånt trams. Nån liten nostalgitripp ut i köket på Mors dag bara.

När jag väl hade bitit huvudet av husmorsångesten ville jag åtminstone vara Annorlunda, ligga i andra änden av skalan från kåldolmar och trådigt dillkött räknat. Laga kinesiska rätter! Inte visste jag att när det stod ”sex matskedar soja” i receptet, så menade dom nån konstig brun sås som kunde köpas i vissa affärer – jag använde förstås Soya Collorit, flera flaskor gick åt. (Soya Collorit är svart sockerkulör, livsmedelskosmetik avsedd att med en droppe färga ljusa såser mörkbruna – används sånt fortfarande?) Vi var kolsvarta om munnen i flera dar och kastrullen blev sej aldrig lik.

På restauranger kunde man i bästa fall få välja mellan vitlökssmör och persiljesmör till den obligatoriska angtrekåååån.

Och när man skulle imponera på föräldrarna med sina nya insikter i trendig matlagning stelnade fars ansikte till en förtvivlad mask. Den enda krydda han vågade sej på var vitpeppar, och mat VAR inte mat om man inte fick kokt potatis till. Han åt kokt potatis till spaghetti, och vad då ris!?!! Det var ju långt till jul!

Fattar ni hur fort den har gått, omställningen från kåldolmar och/eller flottig restaurangangtrekååå till läckra halvfabrikat, thai till vardags och gourmetrestauranger i vartenda kvarter? Och det händer inte bara här! För tjugo år sen serverade en irländsk bypub yllefårkotlett i stelnat flott med urvattnad brysselkål, punkt, slut. Pubarna kunde vara mycket olika, fåret var alltid detsamma.

Nyligen satt jag på en sån liten pub, i en sån liten by, och åt anka à l’orang med kumquats.

På byns andra pub flamberade de tigerräkor.

.........................................................................................

Rätt svar på förra veckans fråga:
Hasse Z (Hans Zetterström)

Vinnare:
Eva Arvidsson, Hisings Backa.
Karin Wallander, V. Frölunda.
Irmgard Franzén, Stockholm.
Mona Ekelund, Båstad.
Rätt svar vill vi ha senast onsdagen den 19 maj
Adressen är meny@sr.se

Skriv tävling i ämnesrutan.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".