Vinodlarnas skyddshelgon St Vincent firas på stor fest

11 min

I Bourgogne i Frankrike firas vinodlarnas eget skyddshelgon. Menys dryckesexpert Karsten Thurfjell tar oss med till den ambulerande jättefesten.

Firandet av Sankt Vincent börjar redan i ottan. Vid sjutiden en lördagsmorgon i slutet av januari, när det fortfarande är mörkt, samlas en väldig massa människor. Deltagarna är 80 odlargillen från hela Bourgogne som huttrande formar en lång kortege, som sedan paraderar runt Châtillon-Sûr-Seine, den lilla stad i norra Bourgogne, nära floden Seines källa, som är värd för årets firande. Somliga är tjusigt klädda i de burgundiska ordensmantlarna i rött och guld, och alla gillen bär runt sin trämodell av helgonet Saint-Vincent, vinodlarnas och vinägermakarnas skyddshelgon.

Helgonet representerar vinrankans livskraft

Vem var då Sankt Vincent? Ja, som de flesta helgon en martyr från mycket tidig kristendom. Vincent av Zaragoza var en spansk diakon som greps under Diocletianus religionsförföljelser nånstans kring år 304.  Trots omfattande tortyr vägrade han att uppge sin tro, och trots flera avrättningsförsök, han lär ha grillats, och släpats över vassa föremål, så var det nästan omöjligt att ta död på Sankt Vincent, och det är kanske därför som vinodlarna valde honom, som en sinnebild för vinrankans oerhörda livskraft.

En av myterna man spunnit om den helige Vincent av Zaragoza är förresten att han stannade till vid en vingård för att snacka lite med odlarna, och under tiden passade hans åsna på att mumsa i sig av de unga skotten på plantorna. Och vet ni vad: nästa år blev skörden så mycket bättre! Helgonets åsna hade uppfunnit beskärningen!

Festen firas under lugnaste säsongen

Det är ingen slump att kyrkan valde slutet av januari för den här festen. Det är vinodlarnas riktiga dödsäsong, då vinet vilar i tankarna och plantorna sover i kylan, och man har lite tid över, och gott kan vänta nån vecka på att gå ut i vingårdarna och börja beskära. Men det är förstås också en mörk och kall tid på året, som man kan behöva lätta upp med en rejäl fest, inte minst här, i ett av Frankrikes värsta köldhål.

Saint-Vincent firas över hela Frankrike, både på regional och lokal nivå, och på ett mycket pragmatiskt sätt, spritt över flera helger kring månadsskiftet januari-februari. Den första helgen är det regionens huvudfest, Saint-Vincent Tournante, som varje år är förlagd till en utvald stad som får äran, och helgerna därpå har sedan olika byar sina egna lokala fester. Så man kan partaja flera gånger om man är hågad.

Vissa deltagare körde redan klockan fyra på morgonen från Paris för att hinna vara med från början, för när den tidiga kortegen kommit in till stan vidtar olika ceremonier, och för Châtillon-Sûr-Seines borgmästare innebar det att bli upptagen i Bourgogneodlarnas orden, Chevaliers de Tastevins. Men sedan rör det sig alltså om en gatufest i vinets tecken, där allmänheten får köpa sig en påse, med en karta över dom festprydda gator som omfattas av evenemanget. Eftersom det är mitt i vintern och ingen grönska, har en kader av eldsjälar förfärdigat 400 000 färgglada pappersblommor som pryder gator och torg. I påsen finns förstås också ett vinglas och sju kapsyler som används som betalningsmedel vid dom olika vinstationerna, där odlarna står och häller upp sina produkter. Sju glas vin bedöms vara den mängd som den genomsnittliga festbesökaren ska kunna hantera sin festyra med under dagen.

Kring vinstationerna finns förstås en uppsjö av matstånd, där man kan sitta vid långbord och förtära lokala rätter som escargots - gratinerade sniglar, jambon persillé - persiljeskinka och Coq au vin, men också gratinerade ostron och en lång rad olika pajer, korvar och charkprodukter. Alla blir mätta, glada och tillåtande, så även tondöva kan få sjunga en stump.

Okänt vindistrikt uppmärksammas

Lite intressant för i år är att man valde det lilla, nästan helt okända distriktet Châtillonais för årets huvudfest i Bourgogne. Châtillonais  låg nämligen i träda under stora delar av 1900-talet, men förhistorien är illuster. Här hittade man nämligen Vasen från Vix, det största antika dryckeskärl som världen känner. Vid en utgrävning 1953, vid foten av den mäktiga kullen vid byn Vix, stötte man på en grav från neolitisk tid, alltså 500 år före Kristus, där en keltisk högreståndskvinna vilade, med denna väldiga bronsbägare intill, 164 cm hög och rymmande 1100 liter. Prover visade att den innehållit vin, vilket tydde på att vinodlandet i trakten borde sträcka sig dit, alltså minst 2500 år bakåt i tiden, berättar guiden på stans museum, där den berömda vasen presiderar, och pålitligt får alla besökare att tappa hakan genom sin väldighet - och smäckra skönhet, bronsen är utbankad till ett par millimeters tjocklek och vasen väger bara 200 kilo. I Châtillon-sûr-Seine är man stolt över sin eleganta jättebägare, och det är väl även där, i en stram elegans, som man söker sitt berättigande som vinregion.

Det var nämligen så här, att på den gamla goda tiden, eller onda, beroende på hur man ser det, alltså 16-17-1800-talet, var det inte så där fasligt noga med varifrån druvorna kom till det vin man sålde som Bordeaux, Bourgogne, Rhône, Loire eller Champagne. Blev skörden misslyckad, fyllde handlarna på med vin från något granndistrikt som haft bättre tur med vädret. Och för Châtillonais ganska smala men svala remsa av vackra sluttningar, bara någon kilometer söder om gränsen till Champagne, så blev det naturligt för odlarna att under det expansiva 1800-talet leverera till dom stora Champagnehusen i Reims och Epernay, som skrek efter bra druvor, i stället för att sälja det till négocianthusen i Bourgogne - och få sämre betalt, eftersom man så här långt norrut hade svårt att få druvorna att mogna.

Champagneyran kulminerade under La Belle Epoque vid förra sekelskiftet, men ja, sen gick allt åt skogen. Phylloxeran, vinlusen käkade upp alla vingårdar, sen bröt första världskriget ut, med centrum mitt i Champagne, och sen kom det definitiva dråpslaget 1927  - för Châtillonais i alla fall - när Frankrike, till slut, äntligen får man väl trots allt säga, införde absoluta ursprungslagar, och det blev kriminellt att frakta druvor över gränsen mellan Bourgogne och Champagne.

Det medförde att druvpriset störtdök och Châtillonais dog ut som vindistrikt. Man odlade vete och betor fram till 1980-talets mitt, när den internationella vinboomen med ett växande intresse för inte minst bubbel, trängde ända hit, och fick vinodlarna, eller snarare vinodlarnas barnbarn att vädra morgonluft.

1986 etablerades ursprungsbeteckningen Châtillonais, och efter visst administrativt krångel inleddes en stor återplantering 1990. Och nu, 23 år senare, börjar området etablera sig som Bourgognes främsta växtplats för mousserande vin, Crémant de Bourgogne, även om det bara handlar om 180 hektar, vilket motsvarar sisådär ett par-tre Bordeauxslott.

 Små odlare dominerar

Så här träffar vi mycket små odlare, men med hög kvalitetsprofil. Det bekräftas av Pierre Bonte, festens hedersgäst och veteran bland franska vinskribenter som skrivit massor av böcker, och som firar 50 år som Chevalier de Tastevin, sedan han 1963 togs upp i orden.

Pierre Bonte menar att här uppe i nordligaste Bourgogne ger jordmån och klimat samma kvalitetsmöjligheter som i Champagne, men det blir ändå en annan sorts bubbel, och det gäller för odlarna här att utveckla sin speciella identitet. För när det gäller Crémant de Bourgogne, så finns bara en gemensam ursprungsbeteckning, och nästan allt av regionens mousserande görs nere bland kooperativen och negocianthusen i södra Bourgogne.

Än så länge finns väldigt lite skrivet om Châtillonais. Det mest avancerade är en fotostatkopierad uppsats som jag får av den unge odlaren Christophe Suchot. Han är förstås själv med och arrangerar St Vincent, och han erkänner villigt att han var rejält nervös under den stressiga morgonen. Och det blir en lång dag för Christophe Suchot, för självklart blir det på kvällen en jättebankett för alla besökande odlare, som inte tar slut i brådrasket.

Hur gick det då med allting? Jorå, folk strömmade till och programmet förlöpte som det skulle med gycklare, gatuteater, konserter,  konstutställningar med vinmotiv och folkdanslag. Även om det kom lite regn på söndagen, så räknade man ändå in 30 000 besökare, till denna lilla stad på 6 000 invånare. Och Châtillonais-odlarnas ordförande Alain Gillon, som under helgen gjort oräkneliga uttalanden inför kameror och journalister, är väldigt nöjd med festen.

Karsten Thurfjell
karsten.thurfjell@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista