1 av 2
Regissören och skådespelaren Gösta Ekman, här aktuell som regissör på Dramaten i Stockholm våren 2013. Foto: Anders Wiklund/Sveriges Radio
2 av 2
Kalle Lind. Foto: Johanna Hellström/Sveriges Radio
Kalle och tankefabriken

Därför fick Gösta Ekman flyttas från Limhamn

Hör Kalles tankefabrik om Gösta Ekman
3:53 min

I dagens avsnitt av serien Kalle och tankefabriken berättar Kalle Lind om en stor skånsk kulturpersonlighet - Gösta Ekman. Som kom tillbaka till Limhamn i mogen ålder, även om Ekmans tungsinne inte uppskattades av alla där.

Veckans skånska kulturpersonlighet heter Gösta Ekman.

En av hans mest berömda roller – herr Gunnar Papphammar – är inspelad i och utanför Tomelilla, i Gösta Ekmans eget sommarhus.

Men Ekman har inte bara tillbringat sina somrar i Skåne – han tillbringade också en olycklig ungdom i Skåne, närmare bestämt på Strandgatan 90 på Limhamn, i en villa på tolv rum på en tomt på två tunnland med etthundratrettiofyra fruktträd.

Gösta Ekmans mor hette Agneta Wrangel, av idel ädel skånsk adel. Gösta Ekmans far hette Hasse och var sin tids populäraste skådespelare, regissör, manusförfattare, textförfattare och dandy. Föräldrarna skildes, pappa Hasse tyckte att det var bäst att mamma Agneta tog hand om de fyra sönerna så att han själv kunde ta hand om sin nya kärlek. Mamma Agneta hittade så småningom en ny kärlek i en läkare vid Malmö Allmänna Sjukhus och drog med sig sönerna till Malmö.

Där såg inte Gösta Ekman så mycket av sin far, annat än på omslagen till veckotidningarna och affischerna utanför Bio Rex på Linnégatan. En gång försökte han trava rakt in i salongen. ”Biljetten!” hojtade vaktmästaren. ”Men det är ju min pappa som har gjort filmen”, försökte Gösta. Den sortens argument höll inte på Limhamn.

En annan av Gösta Ekmans hans paradroller är den som Charles-Ingvar Jönsson, specialist på Franz Jaegers kassaskåp. Charles-Ingvar kallas av sina kumpaner för ”Sickan”.

Det namnet har sin egen historia.

Pappa Hasse Ekman var på fyrtiotalet en hyllad regissör, inte bara av publiken utan också av kritiken. Han sågs av många som bra mycket mer lovande än den där navelskådaren Ingvar Bergland eller vad han hette, han som också börjat göra film. En Hasse Ekman-film som ”Flicka och hyacinter” tog upp lesbisk kärlek redan 1950, och gjorde det dessutom känsligt och engagerande.

Men Hasse Ekman orkade inte konkurrera med den där Ingolf Berglund. Han orkade inte vara konstnärlig utan började istället göra muntra komedier med den förtjusande Sickan Carlsson. Publiken älskade dem, kritiken ställde sig mer kallsinnig.

Trettio år senare hade hans son skaffat sig en ställning som respekterade skådespelare – både av seriös dramatik och av respekterad komik. När svenska producenter bestämde sig för att göra en svensk version av de danska Olsenbanden, som i Danmark varit så sjukt populära att det blivit hela tretton filmer, valde Gösta Ekman att vara med. Som en hälsning till sin pappa, som en gång valt att göra lättviktig komedi istället för kritikerhyllat drama, kallade han sin figur för Sickan.

Gösta Ekman skulle för övrigt komma tillbaka till Limhamn i mogen ålder – då som staty. Hans fru Marie-Louise Ekman gjorde en staty av honom och kopplade en vattenledning till den så att han ständigt gråter. Statyn kallade hon Det svenska tungsinnet.  Tanken var att den skulle stå i Limhamn. Det tyckte inte alla Limhamnsbor var en bra idé. ”På Limhamn gråter vi inte”, förklarade en man för tevekamerorna. En annan man tyckte det vore lämpligare att sätta en pissoar på torget. Gösta Ekman förklarade att han var beredd att posera för en ny staty där han istället skulle kissa.

Nu står statyn i Altonaparken, vid kanalen i Malmö. Där kan fler se den gråtande tungsinta Gösta Ekman – en av våra största komiker.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".