Foto: Johanna Hellström/Sveriges Radio
Kalle och tankefabriken

När slutar nakenheten att vara gullig?

Här hör du dagens tankefabrik
4:08 min

Hur länge är det gulligt att springa omkring med bar underkropp som Kalle Anka? Och vad är det för skillnad på hur vi bemöter nakna små pojkar och flickor? Det är ämnet i Kalle Linds tankefabrik idag.

Idag ska jag prata om nåt som en del kanske inte är så förtjusta i att lyssna på. Jag ber därför redan nu om ursäkt. Det kommer att användas en del ord och vi kommer att tangera vissa ämnen som man normalt undviker i söndagsskolan. Men kom ihåg att det här som jag ska prata om faktiskt är nåt som nästan halva jordens befolkning har.

Jag kan ha råkat nämna det som hastigast i en bisats nån gång tidigare, men jag har tre barn. Alla tre är pojkar. Det innebär att deras mor, min sambo, delar golv och tak och dvd-spelare med fyra karlar.

Och vad är det då som utmärker män, pojkar, grabbar, pågabläror? Jo, det är ju att de, eller vi, har en liten grej som sticker ut i skrevet. Det är i princip skillnaden mellan könen – själva könen. Pojkar har snoppar. Inget konstigt med det. Basic facts som man säger på nusvenska.

Men – min erfarenhet av pojkar säger också att många pojkar inte bara har en snopp – de tycker också om att visa att de har en snopp. Ibland får man nästan för sig att de vill bevisa att de har en, som om någon har ifrågasatt dem och att de därför måste upp till bevis.

Vad jag försöker säga: mina pojkar exponerar sig gärna. De kastar gärna av sig blöjan, eller kalsingarna, och springer sen runt med hela underredet blottat. Det här tycker man är gulligt när barn är små. Särskilt om de fortfarande har en tröja och är klädda så kallat Kalle Anka.

Här är det viktigt att påpeka att det finns en ålder, jag vet inte riktigt när, när det slutar att vara gulligt. Det slutar ganska abrupt och förbyts nästan omedelbart i sin motsats. Om jag är klädd likadant så är det inte ordet ”gullig” som dyker upp i någons huvud någonstans.

Hursomhelst: det blir ibland många nakna underkroppar hemma. Min stackars sambo upplever ibland att hon befinner sig mitt i en levande snoppskog.

Att vilja klä av sig naken är inget exceptionellt för pojkar. Vi har flickor i bekantskapskretsen som också gärna stryker av sig. Men pojkar har ju liksom nåt att nypa tag i och rycka i och det här gör gärna att man liksom uppmärksammar inte bara nakenheten utan också själva grejen.

Pojkar får lätt uppmärksamhet för sina kön. Det blir gärna att man säger: ”Nämen står du där med lilla snoppiloppen?”, ”Har du en liten pilleman?” etc.

Jag tror – och här kan jag ha fel – att det är ovanligare att man pratar om flickors kön på samma sätt. Fram tills att någon lanserade begreppet ”snippa” för femton år sen fanns det ju inte ens nåt riktigt bra ord att använda.

Så pojkar får tidigt i livet väldigt tydligt klart för sig att de har en snopp. Ganska många fortsätter långt upp i åldrarna att tro att det där är nånting som de måste visa upp för folk. Förra året anmäldes cirka 8000 fall av blottande i Sverige. Olika vuxna män som håller på som min tvååring. Som om nån skulle ha gått och undrat vad de har innanför gylfen.

Jag menar naturligtvis inte att det finns nån direkt koppling här, att man ska hindra barn från att visa upp sig annars blir de blottare när de blir stora. De flesta blir ju gudbevars inte blottare, och min erfarenhet säger ändå att de flesta barn gärna exponerar sig.

Jag säger bara att man som småbarnsförälder ibland kan stanna upp och se sig omkring och tänka: ”Herregud vad många bara underliv jag har runt omkring mig, det hade jag aldrig innan jag blev förälder!”

Det är fascinerande vilket glatt och okomplicerat förhållande barn har till sin underkropp. De ligger och skrevar och fläker ut sig och visar upp hela utsidan och lite av insidan helt ogenerat. Häromdagen sa min fyraåring innan han skulle gå och lägga sig, apropå absolut ingenting: ”Mamma, jag ska visa röven imorron!”

Var får han såna ord ifrån? Var lär han sig det? Han har minsann inte lärt sig det av oss, för vi har lärt våra barn att kalla oss vid förnamn.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".