Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
1 av 2
Laban, klassisk seriestrip på Sydsvenskans seriesida. Foto: Hans Zillén/Sveriges Radio
2 av 2
Komikern och författaren Kalle Lind. Foto: Johanna Hellström/Sveriges Radio
Kalle och tankefabriken

Hunden som är en viktig kompis

Hör Kalles tankefabrik om seriehunden
3:51 min

I många år har seriehunden Laban lufsat fram över tidningens seriesida. För vem? har Kalle Lind frågat sig. Men nu vet han bättre. I dagens tankefabrik får vi veta att Laban minsann är viktig för läsarna.

Jag tillhör förmodligen den sista generation som för papperstidning. Jag har lite masochistiska drag och tycker om att ge mig ut i snålblåst halv fem på morgonen, iförd bara kalsingar och flip-flops och hämta en fortfarande tryckpressvarm tidning ur brevlådan.

Eftersom jag bor i Malmö för jag en tidning som ges ut i och handlar lite om Malmö. Jag behöver inte nämna några namn, men det är en tidning som fortfarande har som underrubrik ”Snällposten”. En lite yxig direktöversättning från tyska – ”Schnellpost” är ju ungefär ”snabbförsändelse” – har stått kvar sen tidningen grundades 1848.

Nåväl – i denna dagstidning läser jag kulturdelen först, därefter serierna, därefter går jag och duschar, hela tiden med ambitionen att hinna läsa ledarsidan innan jag tar itu med dagen. Det stannar oftast vid en ambition – men herregud, man ska ju ha ambitioner.

På seriesidan finns ett inslag som har förbryllat mig i princip dagligen de senaste tjugo åren. Jag pratar om den brittiska serien om den lilla hunden Fred Basset, på svenska Laban. Det är en serie som jag många gånger har frågat mig varför den fortfarande publiceras. För er som inte omedelbart vet vad jag pratar om ska jag referera de senaste dagarnas Laban-strippar.

I fredags kunde vi läsa en stripp där Laban i första rutan ser arg ut och tänker ”En ny KATT i grannskapet?!” I andra rutan rusar han mot katten och skäller. I tredje rutan ser vi hur katten stryker sig mot Laban med ljudeffekten ”purrrr”. Laban ser förvånad ut och tänker ”Stopp och belägg! Vad är det HÄR för nåt?!”

Det är säkert roligt, men jag fattar inte på vilket sätt.

I lördags ser vi Laban i närbild i första rutan. Han tänker ”Kanske dags att klippa klorna …” I andra rutan ser vi honom stå på en luftmadrass som han uppenbarligen råkat klösa hål på.

Det är i alla fall ett skämt som jag förstår.

Igår kunde vi då läsa om bassethunden Labans vidare öden och äventyr. I första rutan ser vi två tvillingar titta ut från fönstret på en koja och ropa neråt: ”Vill du leka, Laban?” I den andra och sista rutan ser vi Laban på marken och förstår att kojan sitter i ett träd, dit man bara kommer med repstege. Laban tänker, förmodligen ironiskt: ”Visst, jag kommer upp direkt.”

… Och sen är det slut.

Man kan nog säga att Laban är en serie som ger ett lite gammeldags intryck. När jag var lite yngre och ironisk så var jag med och gjorde ett humorprogram i P3, där vi varje dag läste upp dagens Labanstripp helt okommenterat, direkt från tidningssidan.

Men – i och med att vi lusläste Laban så kom vi en gång att notera att Sydsvenskan , eller förlåt: en känd Malmötidning, råkade köra samma Labanstripp två gånger i rad.

Som de ironiker vi var så gjorde vi genast en busringning där vi ringde till den kända Malmötidningen och låtsades vara upprörda över att samma stripp hade råkat bli dubblerad. Vi kunde inte se nåt festligare än att någon på allvar skulle engagera sig i Labanserien.

Döm om vår förvåning när rösten på andra sidan säger: ”Vi ber så hemskt mycket om ursäkt, du är den femte som ringer om det här idag.”

Fyra personer hade alltså ringt och klagat på att inte ha fått en färsk Laban-dos. Och vi kan gissa att inte de också jobbade med att göra ironiska humorprogram i P3.

Det här tyckte vi förstås var lustigt, men samtidigt så blev det också uppenbart varför den kända Malmötidningen fortfarande kör den här serien varje dag, år ut och år in: för att det finns de som gillar den.

Svårare behöver det kanske inte vara. Någon tycker det är bra. Jag sitter fortfarande och kliar mig i huvudet och tänker ”men vad ÄR det som ska vara roligt?” Men det spelar ingen roll. Nån annan gillar den. Vi kan vara kompisar ändå.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".