1 av 2
Foto: Annika af Klercker/TT
2 av 2
Foto: Johanna Hellström/Sveriges Radio
Kalle och tankefabriken

Jobba på häktet mer spännande än radion

Kalles tankefabrik om att jobba på häktet
2:58 min

Idag är tankefabrikören Kalle Lind ovanligt fängslande. För det handlar om hans tid som anställd inom kriminalvården - ett jobb där det hände saker, och där det kunde visa sig att en eftermiddag på gokartbanan verkligen kunde vara något att minnas. 

En gång i tiden jobbade jag på häkte. Som kriminalvårdare, ska jag kanske tillägga. Det var ett jobb med sina fram- och baksidor men det var ett jobb där det ofta hände saker. Ibland ganska spännande saker. På Sveriges Radio händer normalt inget mer spännande än att nån från Ekot tränger sig till kaffeautomaten.

Som kriminalvårdare fick man ofta inblick i många varianter av mänsklig misär. Alla gamla kollegor håller kanske inte med mig, men det jobbigaste i arbetet var att sitta med på bevakade besök.

Som tjyv, förlåt intagen, på ett häkte är man för det mesta ensam. De enda man träffar är plitarna, förlåt kriminalvårdarna. Därför ser man som intagen väldigt mycket fram emot att ta emot besök från sina nära. Men ibland litar inte Kriminalvården på de nära, ofta av ganska begripliga orsaker.

Jag satt med en gång när en av häktets stamkunder fick besök av sin fru. Den intagne satt vid ena kortändan av ett bord, hans fru vid den andra. I mitten satt jag och en kollega. Den intagne hade väl själv försatt sig i den situationen, det insåg både han själv och hans fru, som såg ganska irriterad ut. Inte desto mindre var stämningen ganska spänd i rummet.

Den intagne hade haft helt andra planer inför umgänget med sin fru, det berättade han själv ganska högljutt när vi senare lämnade besöksavdelningen och han ropade efter henne att köpa med sig porr inför nästa besök.

Hursomhelst så satt vi där, fyra människor varav två utgjorde tredje och fjärde hjulet. Det var inte riktigt så att den intagne och hans fru fick nåt vettigt sagt till varandra. Efter en stund började den intagne istället prata med min kollega. De kände varann sen länge, sen kollegan jobbat på en anstalt där den intagne suttit. Han var som sagt en gammal trotjänare i branschen, som sett hela Sverige från insidan.

Kollegan och den intagne började prata om en gång när några killar med kort straff kvar hade fått möjlighet att tillbringa en eftermiddag på en gokartbana. Det hade tydligen varit en livad tillställning. Som ystra kalvar på grönbete hade de kört de där små minibilarna runt runt. Hela månadslönen hade gått åt för banhyran, men det fick det tydligen vara värt.

Minnena flög fram och tillbaka där vi satt i besöksrummet. Den intagne blev muntrare och muntrare ju mer han erinrade sig från den där fantastiska eftermiddagen flera år tidigare när han fick köra fort. Kollegan fyllde i med sina hågkomster, jag dumflinade, frun började le åt sin uppspelte man. Stämningen i rummet hade bytts från ”pressad” till ”uppsluppen”. Det skrockades och flabbades och, i mitt fall, fnissades.

Och så plötsligt, mitt i ett gapskratt, vände sig den intagne till mig och sa förklarande: ”Ja, jag började ju knarka som tolvåring så jag har ju aldrig haft nån riktigt barndom”. Och så fortsatte han att dra sig till minnes alla tokroliga händelser från den där dagen på gokartbanan. Han ville hellre tänka på en halvdag på gocartbanan än på en utebliven barndom.

Vi lät honom fortsätta minnas. Han var redan inlåst och förbjuden att röra vid sin fru. Han kunde få skratta åt tanken på att en gång ha fått köra gokart. Att påminna sig om allt det jobbiga i livet gjorde han uppenbarligen ändå.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".