#minflykt

"Första dagen var vi väldigt ledsna"

7:08 min

Som sjuåring flydde den unga Malmöbon Reem El-Saidi och hennes familj från Irak. Först till Jordanien, och så småningom till Sverige - ett land där allt kändes främmande. Språket, vädret, människorna - allt var annorlunda, berättar Reem.

– Det var första gången jag var i ett flygplan. Och från flygplatsen minns jag att farmor och farfar bara grät. När vi sedan träffade släktingar som redan fanns i Sverige kändes de väldigt annorlunda.

– Så den första dagen i Sverige var vi väldigt ledsna.

Reem El-Saidi och hennes familj tillhörde minoritetsgruppen mandéer i Irak. Saddam Hussein skyddade länge dem och deras religionsutövning, men i slutet av 1990-talet blev situationen allt svårare för mandéerna och andra minoriteter i landet.

Så i början av år 2000, i januari, beslöt familjen att ge sig iväg.

– Jag har inga klara minnesbilder av det, säger Reem. Vi flydde på natten och vi sov. Och när vi stannade för att gå på toaletten i mörkret fick vi vara tysta.

– Passkontrollen tidigt på morgonen minns jag också. Det var spännande för oss barn, men vi visste ju inte vad det innebar.

Likt många andra föräldrar ville inte Reem El-Saidis berätta för mycket för sina barn om förtrycket i hemlandet och flykten.

– Jag har aldrig tagit det på allvar förrän jag blivit vuxen. Innan tyckte jag att det var jätteskoj att vi kommit till Sverige och att vi hade bott i Jordanien.

Vistelsen i Jordanien skulle bli kort, var det meningen. Men den kom att vara i tre och ett halvt år, och det var en svår tid för familjen. Föräldrarna var arbetslösa, barnen fick inte gå i skolan, den jordanska staten var ute efter dem och försöken att hitta ett land att åka till misslyckades gång efter gång.

– Mina föräldrar tappade hoppet, berättar Reem.

Men så kom chansen att åka till Sverige - och nu finns familjen El-Saidi här sedan tretton år.