En person lastar sina ägodelar i en skåpvagn. Foto: Erik Mårtensson/TT
Foto: Erik Mårtensson/TT
Kalle och tankefabriken

Att flytta

Jag hjälpte min bror att flytta i helgen. Jag gick runt i flera dagar och funderade på om jag inte hade lite problem med ryggen eller nån svår influensa eller ännu hellre att barnen kanske var så sjuka att de behövde mig – men jag kom inte undan. Jag var tvungen att hjälpa till.

Det var dock en ganska smärtfri flytt. Ett lass till nya lägenheten och sen ett lass till tippen. Och många skämt på temat om det inte borde vara två lass till tippen.

Vi konstaterade lite självgott att vi var ett perfekt flytteam: fem bredaxlade män mellan tjugofem och fyrtio och så en något äldre man – mina bröders far – som kanske inte bar så mycket men är en rackare på att backa med släp.

Det fina var att vi alla var ungefär lika starka. Alla kunde bära allt. Det gjorde att flödet aldrig stannade upp. Ingen behövde flytta undan en lite för tung låda för att rafsa fram en något lättare låda på släpet. Vi var som en maskin med lika starka kugghjul.

Olika skolor

Man har ju varit med om det. En av mitt livs värsta flyttar var jag med om som tonåring. En väninna och hennes mor skulle flytta och vi erbjöd oss, i ett sällsynt anfall av hjälpsamhet, att hugga in. Det fick vi ångra många gånger under dagen. När vi kom till lägenheten klockan nio på morgonen hade ingenting packats. Jag och ett par vänner började bära möbler medan de som skulle flytta började packa ner i lådor. Och sen dök det upp fler och fler personer som så kallat skulle hjälpa till. Det var folk som inte gillade att bära så mycket. De sprang upp och ner för trapporna med EN telefon och EN blomkruka och stod i vägen varje gång vi skulle trixa ner en soffa vid en trappavsats.

Oplanerat

Någon av dem kom på att de inte gjorde så stor nytta vid bärandet så hon skulle koka kaffe istället. ”Med lite kaffe i kroppen så går det enklare”, hävdade hon. Problemet var att kaffekokaren redan var inbaxad på släpet. Då gick hon ner för alla trapporna, rotade fram kaffekokaren bland alla pinaler, bar upp den till lägenheten igen, stod i vägen för ytterligare nån stor möbel som skulle trixas ner och sen ställde hon sig i köket, just där de som skulle flytta stod och packade ner porslin, och bryggde kaffe.

Det var en dåligt planerad flytt, får man nog säga. Alldeles för många människor som bar alldeles för lite flaxade upp och ner för trapporna. Nån av dem drog dessutom in hundskit i den gamla lägenheten just när den var flyttstädad. Och när hela lägenheten var tömd sa de som skulle flytta: ”Bra, nu har vi bara vindsförråden kvar. Dem har vi inte hunnit kolla igenom. Det mesta ska nog slängas, men vi kan väl ställa det i den nya lägenheten så länge?”

Mussoliniflytt

Sen har jag, som kontrast, också varit med om minutiöst planerade flyttar. Fascistiskt planerade flyttar. Riktiga Mussoliniflyttar. Jag har blivit ombedd att infinna mig på slaget noll åtta noll noll pip och då fått en redan namnad vattenflaska i handen. ”Så att ingen behöver slösa tid på att leta efter sin vattenflaska.” På utsidan av lastbilen fanns sen ett schema upptejpat på i vilken ordning soffor och bord skulle bäras in och ställas i förhållande till varandra. Allt var förstås redan mätt och uppstegat.

Det var en ganska smidig flytt men jag kände mig lite grann som en robot. Jag är inte helt säker på att vi vann så mycket tid på det där systemet heller. Ingen vågade lyfta en låda utan att först springa ut och kolla in schemat så att de tog rätt låda.

Få eller många?

Det finns lite olika flyttskolor. Vissa hävdar att man bör vara få, men väldigt samspelta. Andra tror på att bjuda in så många människor som möjligt till flytten så att ett gäng kan bära ner från lägenheten man lämnar och ett gäng kan ställa in i den nya. Jag har en vän som hävdar att det är därför han har kompisar. Han ser till att bjuda folk på öl då och då, ställa till nån fest emellanåt, lyssna när folk har blivit lämnade, låna ut pengar, säga snälla saker om folks nya glasögon – allt för att ha en hållhake på hela bekantskapskretsen så att ingen har hjärta att tacka nej när han ska flytta.

...att spara på saker

Själv nänns jag inte flytta. Jag sparar på så mycket skräp. Jag har blivit utskälld av vänner så många gånger under olika flyttar när de har upptäckt att de kånkat på en hel låda med Fantomentidningar från 1982-1988 fyra trappor ner och fyra trappor upp.

Vissa säger att flyttar är bra tillfällen att göra sig av med gammalt mög, men jag vet inte riktigt hur man gör. Jag vet inte hur man definierar mög. Jag har visserligen inga problem att slänga gamla kvitton och sånt – fråga min revisor! – men man vet ju aldrig när man kan få användning för en Fantomentidning från 1982.

Sen har jag aldrig plats för saker i de nya lägenheterna jag har flyttat till. Det första jag har fått göra vid varje flytt är att baxa upp tjugofem överfulla flyttlådor på vinden. Jag har flyttlådor fulla med grejer som har stått undanstuvade på fyra-fem olika vindar och som jag inte öppnat sen jag flyttade hemifrån.

Så det mesta tyder på att vi stannar där vi är. Vi kommer inte att flytta förrän vi har råd med en flyttfirma och det lär inte hända så länge jag jobbar på Sveriges Radio.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".