Kalle och tankefabriken

Thåström på Kirseberg - sista vändan

3:29 min

Ursäkta att jag tjatar, men jag måste prata lite om Thåström igen. Rockstjärnan Joakim Thåström. Pimme. Känd från legendariska punkband som Ebba Grön, legendariska gothband som Imperiet och halvlegendariska brötrockband som Peace, love and pitbulls.

När jag var sexton hade jag kunnat ge min högerarm för att bli Thåström. Eller kanske inte just min högerarm, den hade jag en viss nytta av som sextonåring, men vilken annan kroppsdel som helst.

Nu är jag gubevars inte sexton längre, men jag måste ändå erkänna att nånting händer i mig när jag hör honom eller ser honom eller tänker på honom. ”Just det”, tänker jag, ”man kan vara så cool. Det är faktiskt möjligt. Det borde inte vara möjligt. Men det är det.”

Jag har berättat detta innan, men ryktet säger att han periodvis bor inte så långt från mig, i ett hörn av Malmö som heter Kirseberg. Det har surrat i luften länge, någon har sett honom på håll, jag har själv cyklat förbi honom en enda gång och var då nära att braka in i en container.

Jag var länge rädd att råka se honom. Jag var rädd att han skulle mista sin gloria.

Tänk om jag träffar honom på Coop? Tänk om jag ser att han lägger flingor och kakmix och fryspizza i korgen? Kan jag nånsin tycka han är rock igen om jag sett honom köpa en påse grillchips till fredagsmyset?

På sin senaste skiva sjunger han om Kirseberg. Han sjunger förstås inte Kirseberg, för det kan man inte uttala på stockholmska och dessutom låter det inte lika romantiskt som ”körsbärsberget”.

Tänk Körsbärsberget när det blommar
Tänk Fregatten ett stenkast därifrån

Han får våra kvarter att låta storslagna, romantiska, mystiska. Det är de inte. Det är helt vanliga kvarter med hus och trottoarer och hundskit. Han får Fregatten, en krog vid Värnhemstorget, att låta som en hemlig plats där det finns en gömd skatt. Det gör det inte. Där finns mest en massa fiskenät och skeppsrattar – inredningen går i maritim stil.

Jag såg honom dra barnvagn i Köpenhamn en gång. Det ska inte vara tekniskt möjligt att se så rock ut med en barnvagn, särskilt inte med ett blöjpaket dinglande i barnvagnskroken, men Thåström lyckades. Han hade svart keps på sniskan, skinnjacka och byxor som såg ut som om han målat svart färg direkt på benen. Han såg ut som om han just skulle kliva in på scen i en kaskad av rökmaskinsrök och stroboskopljud och förföra en publik med sin sensuella utstrålning. Han skulle i praktiken gå upp och torka sitt barn i rumpan och kanske mosa en banan.

Uppenbarligen kan du sätta Thåström varsomhelst på jorden och han kommer ändå att vara rock.