Kalle och tankefabriken

Profeten Elisa förbryllar

3:54 min

Jag bläddrar i Gamla testamentet, som ju verkligen är en gammal bok. Den är flera tusen år gammal och det är inte så konstigt att en del saker som står där inte riktigt går att relatera till idag. Det är nästan mer fantastiskt att där faktiskt står så mycket som miljontals människor har nytta och glädje av varje dag. Men vissa passager är märkliga för moderna ögon, det kommer vi inte ifrån. Som profeten Elisa.

Profeten Elisa kan man läsa om i Andra Konungaboken. Han är inte någon av de kändare profeterna, vilket på ett vis är märkligt för han var verkligen en överdängare på profeterande. Dessutom var han styv på att underverka. Mycket av det som gjorde Jesus till en superstjärna hade Elisa redan gjort åttahundra år tidigare: botat spetälska, uppväckt döda och utspisat hundratals människor med lite kornbröd.

Men kanske just därför är Elisa inte så känd idag. Det kom tyngre profeter och överskuggade honom.

Elisa hade fler strängar på sin lyra. Han kunde också desinficera en giftig källa med lite salt, rena en giftig soppa med lite mjöl (här märker man att fantasin börjar tryta lite) – samt hitta en yxa i en sjö med hjälp av en träbit.

Man måste ge Elisa att han hade bredd i sina underverk. Ena dagen räddade han hundratals människoliv, andra dagen hittade han ett tappat verktyg.

Man måste också komma ihåg att ett underverk inte nödvändigtvis måste vara av godo. Ibland utför man ett mirakel i kraft av sin godhet, ibland i kraft av sitt dåliga morgonhumör.

Elisas kanske tarvligaste mirakel utför han när han varit en sväng och profeterat i Jeriko, och sen är på väg upp till Betel. Då möter han plötsligt ”en skara gossar”. Dessa ”begynte driva gäck med honom”. De hojtar till honom: ”Upp med dig, du flintskalle! Upp med dig, du flintskalle!”

Och visst, det är inte särskilt hyggligt att häckla nån för håravfall. Det var säkert lika känsligt för Elisa som det varit för Elton John. Och nej, det var heller inte nån särskilt finurlig förolämpning de körde med. Och visst är det fel av en hel skara gossar att ge sig på en ensam flintskallig profet. Det tror jag vi alla kan vara överens om.

Inte desto mindre känns Elisas reaktion något överilad.

För hur hanterar Elisa barnen? Ger han dem en skarp tillsägelse? Förklarar han för dem att det är fult att vara flera mot en? Tar han dem rentav med på en värstingresa?

Inte riktigt. Han uttalar en förbannelse över dem. Och – ”då kommo två björninnor ut ur skogen och sleto sönder fyrtiotvå av barnen”.

Sleto sönder? 42 stycken? Det första jag reagerar på är förstås den oproportionerliga straffsatsen: i GT proklameras ”öga för öga, tand för tand”, inte ”öga för öga, björnslitning för gäckdrivande”.

Men lika mycket funderar man över siffran fyrtitvå i förhållande till uttrycket ”en skara gossar”. ”Fyrtiotvå av barnen” tyder på att skaran måste ha bestått av minst 43 gossar. Hur stor kan en skara bli innan den blir en massa? Och hur stora var egentligen björninnorna och hur paralyserade var barnen? Varför sprang inte de fyrti iväg när björninnorna gav sej på de två första? Tänkte de dumdristigt: ”äh – Josef och Hesekiel kan de slita sönder, men mej rår de minsann inte på”?

Det är många frågor som väcks när man läser om Elisa. En sak kan man i alla fall vara ganska säker på: de överlevande gossarna lät nog bli att driva gäck med ensamma profeter i fortsättningen.